I Svenska Journalen, Dec.1939, fanns en intervju införd, under rubriken: ”Viktor Myrén – Gränsfolkens hävdatecknare” av Karl Otto Zamore. Med godkännande av Läkarmissionen, Sv. Journalens nuvarande ägare, publiceras här delar av denna intervju om och med Viktor Myrén.
”Den stora religiösa väckelserörelsen, som gick fram över vårt land på 1800-talet, har inte fått så många skildrare inom den svenska litteraturen. Några av pionjärerna ha publicerat sina minnen från de välsignelserika kampåren och stundom givit gripande bilder från det trosvissa fromhetsliv, som efterträdde superiet och den religiösa förflackningen, runt om i bygderna.
..De skönlitterära författare, som hämtat sina motiv från den stora folkväckelsens dagar, är lätt räknade. Vi har hittills egentligen endast haft Fabian Månssons ”Rättfärdiggörelse genom tron”, och ett par romaner av Adrian Wennström. Till dem har nu Viktor Myrén sällat sig genom sin stora trilogi ”Mästaren vid Gränsen”, ”De goda fotspåren”, och ”Det förlovade landet”, samt romanen ”Gränsfolk”, som utgör en mera fristående fortsättning på de tre andra berättelserna. Det är väckelsen i sin egen hembygd som Myrén skildrar. Han är född i Nössemarks församling i Dalsland, längst uppe vid norska gränsen, och tillbragte sin barndom och ungdom i hemsocknen. När unionskrisen kom 1905, gjorde han just sin värnplikt, och skildringarna i ”Gränsfolk” av hur den dalsländska ynglingarna fruktade att spänningen skulle mynna ut i ett krig mellan broderfolken, bygga på hans egna minnen. Man hade här släkt och vänner på båda sidor om gränsen och visste bättre än på andra håll, vad ett krig skulle betyda.
1909 – vid 26 års ålder – debuterade Viktor Myrén som författare med en diktsamling, och sedan dess har han huvudsakligen varit bosatt i Stockholm och Stockholmstrakten. Sammanlagt har han utgivit ett 15-tal böcker, romaner, novellsamlingar och diktsamlingar, och har dessutom flitigt medarbetat i pressen. Men först med sin stora skildring från väckelserörelsens dagar i gränsbygden har han definitivt slagit igenom …
… Den dalsländska gränsbygden har aldrig förut behandlats i svensk skönlitteratur. Den på en gång naiva och manligt kärva befolkningen här uppe har varit lika okänd som den halvt norska dialekt är obegriplig för de flesta svenskar. Mycket vidskepelse och övertro levde kvar och gör väl så än i dag, men när väckelserörelsen nådde dessa avlägsna trakter, mötte den mottagliga sinnen och uppnådde rika resultat. Myrén förstår att teckna både väckelsemötena på tunen och de okonstlade människorna med verklig inlevelse och humor, på ett välgörande sätt skild från den oäkta sentimentalitet, som så ofta bruka vidlåta berättelser med kristen tendens hos oss. Många av gestalterna i Viktor Myréns böcker etsa sig in i ens minne, så att man aldrig glömmer dem. Det är exempelvis den tvivlande prästen, som genom en nattlig uppenbarelse kommer till tro och blir en av folkväckelsens ledande krafter. Det är den lama Dårdi, som innerligt ber om att få sin hälsa tillbaka och genom ett Herrens under återfår rörelseförmågan. Och det är framför allt den självlärde sångaren Eljas, som i yngre dagar sjungit oanständiga visor på supgillen och logdanser men efter sin omvändelse ställer sin röst i Guds tjänst och till Lammets lov sjöng sånger om guldgatorna och jaspisportarna i det himmelska Jerusalem. Förebilden till Eljas är Viktor Myréns egen far, som dog 90-årig 1929 och ännu på dödsbädden diktade och övade nya sånger till Herrens ära.
– Jag hade länge tänkt skriva något om far och de andra där hemma, men jag trodde inte att folk skulle vilja läsa det. Jag kunde ju bara berätta om okonstlade, naiva människor , säger Viktor Myrén.
Solen lyser in genom fönstret i hans arbetsrum i Stocksund, och träden utanför ha fått en vacker rimfrostskrud.
– Titta, så vackert här är, säger han. Jag har ett riktigt paradis omkring mig.
Han vill inte gärna tala om sig själv och sitt författarskap. Allt modernt reklammakeri är honom fjärran. Men så småningom lyckas det dock att förmå honom att berätta lite om hur det kom sig, att han började skriva om folket i den karga gränsbygden mellan Dalsland och Norge.
– Jag minns från min barndom, att min mor brukade gå ut i skogen för att bedja. Någonstans där inne hade hon ett bönealtare, men var det låg, visste ingen annan än hon själv. För varje gång hon gick till sitt altare, brukade hon ta med sig en sten hemifrån gården och lägga däruppe i skogen. När jag var på besök hemma i Nössemark för ett par år sedan, berättar en av mina barndomsvänner, att han händelsevis hittat min mors bönealtare. Det låg undanskymt av några buskar, och de många småstenarna hade under årens lopp delvis täckts av mossa och lavar. En av stenarna tog jag med mig hem. Jag har den här.
Viktor visar en rundslipad gråsten, som ligger på skrivbordet.
– Se det var något underligt med den här stenen fortsätter han, Jag tyckte, att den liksom manade mig att berätta om väckelsen därhemma. Jag började skriva. Och den ena efter den andra av de halvt förgätna människorna från min barndom trädde fram för minnet. Det var först och främst mina föräldrar. Det var pastor Norstedt, det var den fromme gamle knekten på Udden och missionären, som kom ända från det Heliga landet med en olivkvist från Libanon i hatten, och många, många andra.
När samtalet sedan faller på den framgång, Myréns gränsskildringar fått, ler han lite förläget. Det är nästan, som om han vore generad över att hans böcker blivit översatta till fem språk och att kritiken jämfört honom med Selma Lagerlöf, Johan Falkberget och Ronald Fangen.
– Blir det flera berättelser från folkväckelsen i Dalsland?
– Det vet jag inte, säger Viktor Myrén. Men det finns ännu mycket mera att berätta om gränsbygdens folk”.
(Här avslutas hänvisningen till Karl Otto Zamores intervju med Viktor Myrén).
Olika biografier om Viktor Myrén.
För den som är intresserad av en heltäckande biografi om Viktor Myrén och hans författarskap hänvisas till bl.a. ”Dalsland och det litterära livet” av Effe Runelid.
Biografin om Viktor Myrén inleds med orden: ”De drag som kännetecknar vad man vill kalla en dalsländsk litterär tradition, kan man med stor behållning studera Viktor Myréns författarskap. Myrén ger i eminent grad sitt eget bidrag till denna tradition och bör självklart medtagas i föreliggande framställning”.
Vidare i ”Hembygden Dalsland 1941” av A G Bördh, eller i ”Hem Hem” 1941 av Oskar Terning, Svenska Missionsförbundet. Man kan med behållning också ta del av inledningen till ”Mästaren vid Gränsen” Kulturskildringar ur folkväckelsens historia, av Erik Hj. Linder.
Myréns trilogi har översatts till sju språk och trycks i över 27 000 ex.
Mästaren vid Gränsen, 1936, De goda fotspåren, 1937 och Det förlovade landet 1938. (Sv. Missionsförbundets Förlag).
Vidare 1959, samtliga 3 böcker i trilogin. (Gummessons förlag).
2005, Gunnar Olsson, i samarbete med Dals-Eds Missionsförsamling, de två första i trilogin. (Inbunden, som faksimil. Ai-Tryck AB, Bengtsfors).
Den sistnämnda är tyvärr också slutsåld, men kan nu laddas ner från denna hemsida.
Några citat från Pressen om Viktor Myrén:
”Dessa folkväckelsens karoliner ha äntligen fått sin skildrare, och de har skildrats på ett sätt som saknar motstycke i vår litteratur”. (Social-demokraten).
”Fullmogen skapelse av en ansvarskännande diktare.. . en västsvensk motsvarighet till Selma Lagerlöfs Jerusalem”. (Gällde ”Det förlovade landet”). (Göteborgs Handelstidning).
”Hans verk är originellt och når upp till ett högt plan inom den religiösa berättelsekonsten i vårt land…” (Dagens Nyheter).
”Man får söka sig lång tillbaka i vårt lands litteratur, innan man finner gestalter som tecknats med sådan inlevelse”. (Stockholmstidningen).
Norges största tidning Aftenposten skriver om ´Mästaren vid Gränsen´
”Mitt i den selvoptatte bekjennelseslitteraturen som er vokset op, er det en hvile å fölge Viktor Myréns bamfrie skikkelser fra 70-årenes vekkelsebevegelser i grensetraktene. Det er skikkelser. Tatt ut av hverdagslivet, men en kunstner har satt den i relieff, de har noget av de förste diciplers manomentalitet…
Under og mriakler skjer ibland dem… også kulturhistorsisk har boken stor värdi, men det er når han forteller om den enkeltes kamp ansikt till ansikt med Herren, att forfattaren yder sitt beste. Her er det urkraft over hans skikkelser…”
Om boken ”Mästaren vid Gränsen”.
I det första kapitlet i boken: ”Mästaren vid Gränsen” skriver Myrén: ”Innan den frikyrkliga rörelsen vid svensk-norska gränsen börjat att ta form – ja till och med innan de första väckelsevindar svepte över gränssocknarna, var det mångahanda tecken, som bådade vad som komma skulle. Det var bubblor som steg upp till ytan med tecken på att det fanns liv.
För vår tids kulturmänniskor te sig emellertid dessa tecken både enkla och primitiva. Men dåtidens folk uppfattade dem med rent och barnsligt hjärta. Således bör de inte heller förgätas av ett sentida släkte, för vilket mycket av den barnsliga gudstron gått till spillo, utan uppfattas av oss med förståelse.”
En bok, som spreds i gränsbygderna redan på 1870-talet, var en bok av en munk från 1300-talet, som hette Thomas A. Kempis, med titeln: ”Om Kristi efterföljelse”, en folkupplaga översatt från Latin av J. M. Lindblad. I den fanns en bild på ett träsnitt av Mästaren med törnekrona, bärande sitt kors, och där det under träsnittet stod från Matt. ev. ”Den som inte tar sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig inte värdig”.
Viktor Myrén hade tidigt förstått den andliga ådra som fanns i människans sökande efter sitt ursprung. En medfödd längtan efter något högre än henne själv, som kunde ta sig olika uttryck. Ibland kunde det ske i vidskepliga och hedniska former. Men vi bör komma ihåg att många präster hade förkunnat Ordet, och enskilda människor hade sett bilder från bibelns värld, målade av kända konstnärer. I Nössemark byggdes en kyrka redan på 1200-talet. (Platsen där den stod finns bevarad och kan besökas).
Det berättas att vid kvarlevorna efter dåvarande FN:s Generalsekreterare Dag Hammarsköld (mellan 1953-1961) och som omkom vid den tragiska flygolyckan, fann man just boken av A. Kempis, om Kristi efterföljd. Det visar på något djupare och mer betydelsefullt i evangeliet om Jesus Kristus. En dynamik som når den mest intelligente tänkare, till den enkla, vardagsnära människan. Hammarskölds bok: ”Vägmärken” talar sitt tydliga språk och visar att Gränsfolkets prov på självständighet och mod, när de började ”Gå i de goda fotspåren” och följa ”Mästaren vid gränsen” var äkta, sanna och är tidlösa.
Det är den stora gåvan och hemligheten. Genom folkväckelsen flyttades Gud från sin upphöjda plats, till att bli en nådens och kärlekens vän. Han var Kristus, Guds son, som blev människa och som man kunde prata med. Någon som tog del i vardagliga händelser. Man trodde dessa hade blivit förryckta, för när man var ute på vägarna eller ute på fälten och arbetade och, som man trodde, pratade med sig själva. En upplevelse som är vanlig i dagens samhälle, när man på vägar och gator möter någon som pratar i sin mobiltelefon.
Kristen tro var inte längre i första hand en religion, utan en relation. Inte för att lämna över sitt eget ansvar, utan för att be om hjälp att förstå och få styrka att finna vägar för sitt handlande. Berättelsen om mor Marja och hennes personliga erfarenhet och mognad vid sina besök i bön vid sitt altare, är läsvärda.
Viktor Myrén har i böckerna; ” Mästaren vid gränsen”, ”De goda fotspåren” och ”Det förlovade landet” på ett dramatiskt, folkligt, nära och humoristiskt sätt, fångat detta skeende i en gränsbygd i Dalsland vid sjön Stora Le nära Norge och Värmland.
Det har för mig varit en fantastisk upplevelse att ha fått möte flera av dessa levande och äkta personer, som anhöriga till Viktor Myréns gestalter. Det var t.ex. Agnar i Bomarken, son till Kolportör Johannes, Ingeborg Dahlström, dotter till lekmannapredikanten Ludvig Olsson, Synnöve Stenlund, dotter till Viktor Myrén och Märta Ageryd, barnbarn till komminister Norstedt, och många fler.
Viktor Myrén vistades i Stockholm som ung och delade då en tid bostad med författaren Dan Andersson. Under senare år, berättar Synnöve, hade man i hemmet i Stocksund ibland också besök av Nils Ferlin. Genom sitt arbete, som litteraturförmedlare, fick Viktor Myrén en naturlig kontakt med flera samtida författare. Här finns kopior av brev från; Harry Martinsson, Albert Engström, Karin Boye, Wilhelm Peterson Berger m.fl. Här finns också kopior av brev från Selma Lagerlöf, som Viktor Myrén brevväxlade med. Och vid ett tillfälle också personligt fick göra ett besök hos den Författare han verkligen beundrade. (Detta skedde omkring 1920). Av henne fick han många goda råd, bl.a. om att skriva mer och berätta om sin hembygd. Ett förslag som han tog på allvar, även om det skulle dröja ett antal år innan han gick till verket. Viktor hann fylla 50 år innan den första boken ”Mästaren vid Gränsen” gavs ut. När man läser den boken och de kommande, förstår vi vilket enormt förberedelsearbete, och vilken noggrann forskning, som ligger bakom.
Brev från Selma Lagerlöf
I ett brev från Selma Lagerlöf, som hon skickade efter det att Viktor Myrén hade sänt någon av böckerna i trilogin till henne, skriver hon:
Herr Viktor Myrén.
Det var en stor och glad överraskning att få Ert brev häromdagen och jag tackar för att ni berättade om det underbara, att ni fått igen er syn och återtagit ert författarskap.
Jag tackar också av allt hjärta för boken, som jag fick i går och delvis redan läst. Jag undrar inte på att den fått så stor framgång. Den är fin och intagande och drar fram så mycken poesi i skildringen av allmogelivet, att man känner sig lycklig, då man läser den. Jag vill gärna tro, att det mesta är minnen från er egen barndom.
Med de bästa lyckönskningar
Er tillgivna Selma Lagerlöf.
Sammanfattande reflektion
Det är med stor glädje, som jag kan se tillbaka på 25 års kontakt med Nössemarksborna och folket i gränslandet mellan Norge och Sverige, och att på en Hemsida kunna få förmedla dessa gränslösa upplevelser, som satt så djupa spår i mitt liv. Gränsfolket har nu haft ett par år, som prövat sammanhållning och grannsämja mellan länderna, på grund av de olika sätt man hanterat bestämmelser och förhållningssätt till den så oerhört tragiska Corona-pandemin. Ända sedan andra världskriget har gränsen inte varit stängd, som den nu varit. Men det finns nog ingenting, som kan förändra hur folket just i gränstrakterna, att de alltid har funnit nya vägar för sammanhållning och gemenskap genom åren.
Ed i April 2021 Gunnar Olsson
