Till en början var allt förlamande i Norge. Hur skulle man förhålla sig? Vilka var egentligen positiva till tyskarna, Hitler och nazismen? Misstänksamheten började florera. Här blev kyrkor och församlingar en naturlig samlingsplats. Det omvittnas, genom olika kontakter, att arbetet i församlingar och kyrkor fortsatte som vanligt, och att man till och med ökade sin verksamhet i omfattning på flera håll. I Norge samlade man ett markant antal fler mötesbesökare och deltagare till de olika kristna aktiviteterna.
”Du förstår, rysskräcken var påtaglig i Norge; av två onda ting ansåg man till en början att nationalsocialismen, Hitler och tyskarna var det minst onda”, säger en äldre man, som är medlem i en av församlingarna vid gränsen. Därför fanns det en del som på grund av den information man fått ansåg att tyskarna kom för att trygga landet för angrepp från Ryssland.
Snart såg man med egna ögon hur tyskar och Quislinganhängare försökte lägga beslag på det mesta i Norge, och hur befolkningen trycktes ner och började lida nöd på alla sätt. Motståndet växte sig allt starkare.
I baptistmenigheten i Tistedal fortsatte arbetet. Vi läser i deras 100årsskrift under rubriken Tiden 1916–1959:
Ockupationsåren var en trist och tung tid. Folk satte større pris på å komme sammen i kirken, og detta gjorde også sitt til at det var god tilslutning til møtene. Kirken ble snart det eneste sted der folk hadde lov til å møtes 184
Baptistkyrkan Tabernaklet i Oslo blev först använd för andra ändamål. När församlingen åter fick samlas var det så kallt i lokalen, på grund av de hårda bestämmelserna för uppvärmning av offentliga lokaler, att mötesbesökarna fick sitta med vinterkläderna på under gudstjänsten och pastorn predikade iklädd ytterrock och handskar. Men de höll ut, står det.185
Denna sammanhållning och heliga envishet kännetecknade den andliga verksamheten över hela Norge, under ockupationen. Ett fint exempel på detta är, när den årliga utflykten för söndagsskolan i Betlehems Misjonsmenighet skulle hållas sommaren 1943. Om detta kan vi läsa på sidan 91 i Betlehem Misjonsmenighet 100 år: ”Landturene – søndagskolens 17 maj”.
Helt siden søndagskolens første tid har det vært arrangert landturer en søndag i juni. Landturen har tradisjonelt også vært betraktet som et menighetsarrangement. Mer enn noen andre tillstelninger har landturen gitt anledning til kontakt på tvers av generasjonene. Gamle og unge har her kunnet glede seg over å møtes i former og omgivelser som virker avlappende og sammensveisende.
”I god tro”!
[…] Bare en gang var det på nære nippet at landturen måtte avlyses. Nazistene hadde i 1943 utstedt forbud mot avholdelse av religiøse friluftsmøter, og Betlehems søndagsskole måtte derfor formelt søke Kirke – og undervisningsdepartementet om dispensasjon. Söknaden blev forelagt det tyske rikspoliti, og dette svarte – ikke uventet – negativt. Avslaget som ble meddelt Einar Sæther ved brev av femte juni 1943 fra KUD var imidlertid gjengitt på tysk. Nazimyndighetene forregnet seg imidlertid når de gikk ut fra at mottakeren uten videre ville opfatte innholdet i denne teksten. Broder Sæther forsto ikke tysk, og landturen ble avholdt i god tro.
Ovanstående är ett utomordentligt exempel på enskilda, självständiga och starka personligheter, som trots att de själva utsattes för en stor risk, med frimodighet och inte bara i god tro, utan med stor tro, handlade efter sitt hjärta. Det hade mycket väl kunnat bli både arrestering och internering för ledarna, med allt vad det inneburit, att hamna i händerna på dessa ryckiga och okontrollerade maktutövare. Vi ska komma ihåg att söndagsskolan i Betlehem i Oslo vid denna tid samlade omkring 400 barn, plus alla ledare.186
I Sverige, där de flesta av kapellen och missionshusen användes till militära förläggningar, kom stugmötena till heders igen. När inte möteslokalerna användes militärt, blev dessa utmärkta platser för att tillfälligt härbärgera flyktingarna. Det blev då många nya praktiska uppgifter i de olika församlingarna, med matlagning, ordna sovplatser och i social omsorg.
Vi kan följa gränsbefolkningens situation på båda sidor om gränsen, när det gällde flyktingströmmen, de gränsöverskridande kontakterna genom förmedlandet av gåvor, matpaket, pengar och personliga kontakter och genom flera modiga personers deltagande i uppbyggandet av den norska motståndsrörelsen.
Svenska kyrkan i Oslo, Margaretakyrkan, som funnits sedan 1925 och har anknytning till Sveriges ambassad, fick en stor betydelse genom sina möjligheter att skaffa fram och förmedla bistånd från Sverige i form av matpaket och andra hjälpinsatser.
Men det som höjer sig skyhögt över alla de svenska insatserna är exemplen på enskilda norska personers eller gruppers heroiska andliga motstånd mot ondskans hantlangare, där flera fängslades, torterades mycket grymt och sedan avrättades. Mycket av våra insatser från svenskt håll förbleknar, när dessa exempel tas fram, men jag har uppgifter om att många norrmän fick nytt mod, när de på olika sätt fick direkt hjälp genom personliga kontakter i Sverige.
Einar Rimmerfors var socialsekreterare inom dåvarande Svenska Missionsförbundet i tjugotvå år, sexton år i den svenska Riksdagen och under fyra år engagerad i FN. Rimmerfors ägnade sig mycket åt internationellt hjälparbete och ansvarade för en stor del av flyktingarbetet i Sverige under kriget. Han skriver i boken Årsbarn med seklet (Gummessons 1976), när han efter kriget träffade dåvarande norske missionsföreståndaren Christian Svendsen, som en tid hade suttit fängslad på Grini, ett av Gestapos värsta fångläger, om hur Svendsen såg på kampen mot nazismen. Han svarade:
”Nazismen är djävulskap och djävulen måste drivas ut – med mindre går det inte. Det måste ske grundligt och i överrensstämmelse med lag och rätt. Det får inte ha med hat att göra. Det har inte minst våra dödade landsmän lärt oss. Vi ska inte glömma den grupp av unga norrmän, som 1941 dömdes till döden och skulle avrättas en tidig morgon. De tillbringade hela natten i bön, de gav trosfriska vittnesbörd för sina vakter och de uppmuntrade varandra in i det sista. Till oss andra sände de hälsningen. – ´Hat´ ikke dem, som tar vort liv. Bygg Norge i kjærlighet! – Det var efter den hälsningen, som de kristna i Norge började samlas i bön, som aldrig förr. De största lokalerna i Oslo var fyllda till bristningsgränsen av bara bedjande. Det pågick en hel månads tid, och den andan dröjde kvar över de kristna kyrkorna i Norge.” Tillägger Christian Svendsen.187