Eftersom min uppgift i första hand är att se på gränstrakternas situation och den andliga väckelserörelsens nätverk mellan Norge och Sverige, som hade byggts upp sedan lång tid tillbaka, kommer studien att särskilt inrikta sig på i vad mån denna gränsövergripande andliga rörelse hade för betydelse under ockupationstiden. 

Gränsmötena fortsätter

Vi har kunnat konstatera genom Frans Oscar Myréns skildringar av väckelserörelsens gränsmöten, att dessa pågått i större eller mindre omfattning sedan långt tillbaka från senare delen av 1800-talet, särskilt i gränstrakterna Värmland, Dalsland och Dalarna. ”Så länge inte freden stördes i Norden, hörde de kristliga gränsmötena till det vanliga”, skriver han. Dessa har sedan fortsatt i större eller mindre omfattning ända in på 1980-talet. Fortfarande möts man till ett sommarmöte i Nössemark i augusti, varje år. 

 De kristna har ej så mycket blandat sig i politiken utan har mötts som vänner vid gränserna, vetande, att över deras olika länder står det himmelska hemlandet, starkare och ännu starkare genom de många och svåra lidanden, som drabbat de kristna i alla tider. Man känner ju till, hur träden, som utsättes för stormarna, växa sig med sina rötter djupare i jorden. Så rotas de kristna djupare och slingrar sina rötter fast om tidsåldrarnas klippa, den enda fasta hållpunkten i universum.¹⁷⁵

Bertil Nordenstig¹⁷⁶ skriver i ”100-årsskriften för Töcksfors Missionsförsamling” under rubriken ”Brödrafolken möts”: 

 En viktig händelse under sensommaren är gränsmötena, som varje år anordnas av Östra distriktet av Det Norske Misjonsførbund och Missionsförbundet i Värmland. Dessa möten har gamla anor. Vid det stora gränsmötet i Töcksfors 1981 fick vi i alla fall klarhet om, att ett sådant gränsmöte hållits i Töcksfors redan 1914¹⁷⁷ 

I en fotnot under artikeln skriver Nordenstig: 

 Redan innan Värmlands Ansgarieförening kom in i bilden, anordnades regelbundet Gränsmöten mellan de olika församlingarna i gränstrakterna, enligt tillgängligt protokoll, ända sedan 1902. 

Ingulf Diesen nämner i sin bok Veiryddere & Veien videre på sid 61 under rubriken ”Selvestendighet og fellesskap” om att det hade ”fra tid til annen vært arrangert samlinger for grenseboere langs Kölen, och att en Odolf Larsen deltok i ett sådant i Haan (Hån, Töcksmark) i Sverige i juni 1912”.¹⁷⁸ 

Nordenstig fortsätter med att värdera gränsmötena: 

 Jag tror gränsmötena har sin betydelse för att bygga broar mellan två folk som har så mycket gemensamt, och då har brofästet just i Töcksfors stor vikt. (Det verkar enligt Nordenstig som om gränsmötena hade ett särskilt uppsving på 30- talet). I Kongsvinger samlades man 1934 och 1935, dit det också ordnades med extratåg från Arvika. 1936 hölls mötet i Arvika, med vid denna tid en av väckelserörelsens mest kända förkunnare, Frank Mangs, och med inte mindre än 8000 deltagare. Gränsmötet 1937 var i Oslo, och sen i Sarpsborg med extratåg från Karlstad och Arvika, och i Kongsvinger.¹⁷⁹ 

I 75-årsskriften från Eda Missionsförsamling (1953) kan vi, under rubriken ”Kristet handslag över gränsen” läsa om ett stort gränsmöte i Charlottenberg 1938, ”som var förlagt till den vackra Tallmon”. Man räknade med 5 000 deltagare, där man uppskattade att av dessa var det cirka 1000 norrmän, som kom med extratåg från Oslo. 

År 1940 fick gränsmötet i Charlottenberg ställas in på grund av ockupationen, men man hade brevkontakt med den norske distriktsföreståndaren Brendeland i Oslo, som meddelade att han var vid gott mod, och att även om gränsmötena inte kunde hållas pågick arbetet i församlingarna som i normala tider. 

Gränsmötena återupptogs 1947 för Värmlands del. 1945 var gränserna spärrade. Järnvägar och busslinjer var för hårt pressade. 1946 måste mötet inställas, på grund av att rese- pass- och valutabestämmelser hindrade. 1947 kom gränsmötena igång igen. Man samlades i Kongsvinger, men det krävdes pass för att komma in i Norge. Man kunde klara sig med kollektivpass för minst tio personer, och ansökan måste ställas till länsstyrelsen i Karlstad. 

Dalslänningarna ”på hugget”

Det finns dock uppgifter om att en pastor Erik Stavvik från Bäckefors ordnade med en ”sällskapsresa” till ett gränsmöte i Sarpsborg våren 1946. Han annonserade i tre dagstidningar om det viktiga i att anmäla sitt intresse för att följa med på resan. Dessa skulle sedan få ett särskilt brev, där de skulle ange fullständigt namn, adress och kyrkskrivningsort.

Därefter ansöktes om kollektivpass för resan till Norge.¹⁸⁰

Vi kan alltså konstatera att det hela tiden funnits en gränsöverskridande gemenskap mellan norrmän och svenskar, som haft en särskild betydelse för ömsesidigt utbyte och för behovet av att stötta varandra som broderfolk. Det som skrivs om här utgör enbart en del av alla de många kontakter på olika plan, som fanns mellan norrmän och svenskar och ska ses som konkreta exempel på hur det kan ha varit. 

De lekmannaledda väckelserörelserna hade nu allt mer utvecklats till frikyrkoförsamlingar och var organiserade på distrikts- och samfundsnivå. Pingstväckelsen hade växt fram i både Norge och Sverige med de båda ledarna Levi Pethrus i Sverige och T.B. Barrat i Norge.¹⁸¹ En övergripande väckelserörelse, Oxfordgrupprörelsen, hade fått ett starkt genomslag både i Norge och i Sverige på 30-talet och fått insteg i de flesta kyrkor och samfund. 

Evangelisten Frank Mangs, som kom från Finland och hade följt det förödande kriget där, fick vara redskap för en andlig förnyelse och väckelse i Norge och Sverige. Detta skedde både före och efter ockupationen.¹⁸² Men det ser ut som om församlingarna i Norge fick kämpa på egen hand när gränserna var spärrade.¹⁸³ Och detta gjorde man, som vi har kunnat se, på ett mycket framgångsrikt och frimodigt sätt. 

Ett upprop om förbön, undertecknat den 22 april 1940, av prins Oscar Bernadotte, ärkebiskop Erling Eidem och pastor Levi Pethrus m.fl. publicerades runt om i den svenska pressen. Uppropet gällde att vid en särskild tidpunkt varje dag avskilja en stund i bön för Sverige och för våra grannländer. Detta var infört i Dalslänningen den 26 april. Eftersom en del postförsändelser och kommunikationer var hemliga, vet vi inte mycket om vilka kontakter som pågick mellan personer och församlingar i de båda länderna under kriget. Det förmedlades informationer via hjälppaket som skickades. Det smugglades också mycket post och tidningar med tågen. Svenska fiskare som låg i hamn i Fredrikstad förmedlade brev och hälsningar, enligt vad som berättats. En predikant vid namn Ludvig Olsson hade tillstånd att korsa gränsen för att besöka församlingar i bl.a. Bjørkebekk och Aremark i Norge. Han var dessutom föreståndare för den omskrivna missionsförsamlingen på Backen i Nössemark.