När katastrofen var ett faktum
Den 9 april 1940 invaderade den fruktade och övermäktiga tyska armén Norge. Efter att tidigare intagit Danmark var det nu Norges tur. Med stora, tunga krigsfartyg och lågflygande bombplan, med det röda hakkorsmärket tydligt markerat på vingarna, och fullastade med soldater, ammunition och bomber, hände något som egentligen ingen i sin vildaste fantasi trodde skulle kunna ske. Ett fredligt land som Norge, vårt kära grannland, där vi hade våra vänner, släktingar och arbetskamrater inte minst i gränstrakterna, drabbades av den värsta ondska man kan tänka sig.
Så anfölls Norge. Tyska armén gick till attack mot Oslo, Bergen, Stavanger, Trondheim och Narvik, och fortsatte sedan söderut. Efter någon dag nådde man Halden och gränstrakterna mot Sverige. Hur skulle man i Norge kunna möta en så driven och mäktig krigsmaskin? Där fanns ingen möjlighet att rent militärt kunna stå emot i längden. Visserligen sänktes ett antal tyska krigsfartyg utanför norska kusten, dels av norska minor, dels av av brittiska u-båtar. Med hjälp från de allierade kunde man återta Narvik en tid. Hårda strider utkämpades om Oslo. En händelse som fördröjde invaderingen av Oslo var när norska kanoner sänkte en tysk kryssare i Oslofjorden, och 1 000 tyska soldater tragiskt nog omkom. Också på en del andra håll möttes den tyska armén av kraftigt motstånd.
Norge vägrade att kapitulera.
En ögonblicksskildring från Fredrikstad
Fredrikstad är en stad nära Sarpsborg, tre mil från Halden och åtta mil från svenska gränsen.
Här följer delar av ett referat från tidningen Dalslänningen, utgiven i Bengtsfors i Sverige, den 16 april 1940 av Dagfinn Stenberg. Han reser med tåg från Ed mot Oslo, ett tåg som är fullt av hemvändande norrmän, som hört ryktena om tyskarnas militära intåg i Norge och som nu vill hem till sina anhöriga:
Ett femtiotal av unga norrmän stiger på vid Halden. Ett stort plakat uppspikat på Stationshuset. Mobiliseringsorder. Det är alltså ingen mardröm, det är den kalla verkligheten. Konduktören kommer. – Jag kan inte garantera att vi kommer till Oslo, säger han. Det sägs att tåget ska stoppas i Moss, men man vet ju inget. – Jag beslutar mig för att göra ett besök i Fredrikstad. Den skall mörkläggas i natt, så var tredje människa jag möter bär på en rulle svart papp under armen.
Framåt förmiddagen får jag för fösta gången stifta bekantskap med bombflygmaskiner. Det är ingen angenäm bekantskap! Fredrikstadsborna bryr sig inte så mycket om dem, de har sett dem dagligen. De har kommit i formationer om 50 stycken åt gången. Men idag går de ovanligt lågt, det syns som skulle de snudda vid trädkronorna. Jag står i fönstret och ser dessa stora, oerhörda, snabbgående maskiner kretsa över våra huvuden.
En underlig känsla jag aldrig känt förr griper mig. Som inte annars, känner man sin begränsning. Jag tar färjan över till Kråkeröy, en milslång ö, villabebygd men även med skogsterräng. Jag går upp på en av de högsta utsiktspunkterna. Härifrån har man den härligaste utsikt över hela byn.
Flyglarm ljuder. Och ungefär samtidigt ser jag maskiner vid horisonten. De närma sig hastigt. Folk rusa ur husen, tveka ett ögonblick om vart de skulle ta vägen. Maskinerna närma sig på mycket låg höjd, det är fem stycken den här gången. Ett par av dem kretsar över centrum, liksom sökte de något. Det hörs en hård knall, de har kastat den första bomben över Fredrikstad. Det är ungefär vid stationshuset.
En massa människor har samlats häruppe under träd, i bergskrevor och varhelst de kunnat få skydd. Gråtande barn, förfärade mödrar stå orörligt väntande. Ett par flickor i tonåren gråter hysteriskt. Några gamla kvinnor ligger på knä i snön, försänkta i bön[…]
Skribenten tar sig tillbaka in till Fredrikstads centrum, för att se på förödelsen, där hus satts i band, eller jämnats med marken.
[…] Där står nu dessa hemlösa människor, hjälplösa och skräckslagna. Jag kom hit till staden just idag för att hälsa på mina gamla föräldrar, säger en ung man, och så kom jag lagom att se de gamla sättas på bar backe. Nu har jag sökt evakuera dem provisoriskt så länge, jag måste nämligen resa redan i kväll igen. Jag har aldrig någonsin sett min far gråta men, tillägger han, idag grät han.
Vid sjutiden på kvällen kommer det andra anfallet idag … Det känns nästan som en befrielse när tåget rusar in på stationen. Ryktet har gått att järnvägslinjen rivits upp under ett bombanfall.
Innan vi slutligen når gränsen har vi två gånger fått stoppa för flyglarm men några flygmaskiner hörs inte av. Det känns på något vis befriande att åter få trampa fosterlandets jord. Men tankarna vandrar tillbaka över gränsen till våra duktiga grannar.
Detta utdrag från ett referat är bara ett exempel på vad som skedde över stora delar av Norge dessa dagar. Enbart i Nordnorge blev 30 000 människor på några dagar hemlösa och husvilla på grund av kriget. På några veckor hade omkring 15 000 flyktingar tagit sig in i Sverige över Kölen. En del av dem var norska militärer, som vek undan striderna och tvingades fly över på svenska sidan om gränsen vid Töcksfors, och som på grund av sin militära status måste interneras i Sverige. Resten var civilflyktingar. Man räknar med att antalet flyktingar från Norge under krigsåren steg till närmare 50 000.171
Norge lyckades stå emot i tre veckor, men så tvingades de allierade trupperna lämna Norge för att sättas in i strider i Frankrike, och det blev omöjligt att göra något avgörande väpnat motstånd. Norges kung Håkon VII och regering lyckades fly till England och kunde därifrån sedan organisera motståndet genom kontakter via Kgl Norsk Legasjon i Stockholm och, som vi ska se, uppbyggande av en hemlig militärbas (polititropper) bl.a. på Mälsåkers slott. Godset Mälsåker på Selaön i Mälaren inköptes i december 1943 av den norska regeringen. Upprustning av denna norska bataljon och poliskompanier fanns på ett 20-tal platser runt om i Sverige.
Norska exilregeringen i England var fortfarande Norges lagligt utsedda regering. Vidkung Quisling försökte bilda en ”nationell” regering. Detta väckte stor indignation och man flyttade Quisling åt sidan och organiserade i stället ett administrationsråd, sammansatt av opolitiska ämbetsmän, medan den politiska makten tillföll den tyske rikskommisarien Josef Terboven. Quislings regering bildades 1942, och det var då det Norska motståndet intensifierades på alla fronter med också grymmare och mycket hårdare tag från nazisterna och Gestapo.
En omfattande kurirverksamhet byggdes upp utefter den långa och svårförsvarade gränsen mellan Sverige och Norge, där många modiga och vältränade kurirer förmedlade hjemmefrontens hemliga informationer.172
Ett exempel på denna betydelsefulla verksamhet var en s.k. Milorgbas, förkortning av militärorganisation, som upprättades i gränslinjen DalsEd, Rävmarken, Nössemark upp mot Värmland i Sverige och Kornsjø, mot Halden (Østfold) i Norge, där det tidigare genom åren funnits mängder av kontaktvägar mellan Sverige och Norge. Ett omfattande vapenförråd byggdes upp genom att brittiska flygplan vid flera tillfällen ”droppade” vapen i dessa skogstrakter, som sedan samlades in och förvarades i Rävmarkens missionshus!173 Det finns mycket publicerat material omkring denna dramatiska och katastrofala invasion och om den norska motståndsrörelsen via Sverige, inte minst nu på senare tid, då hemligstämpeln ”en svensk tiger” på dessa mycket intressanta historiska anteckningar allt mer tagits bort.174