Stugmöten, missionshus och kapell

Boken BEDEHUS i Østfold, är en utomordentligt välgjord sammanställning av Norges största folkrörelse. Den är skriven av Kai Ørebach och beskriver vart och ett av de upp till 170 bedehus som i väckelsens spår, på enkla människors initiativ, uppfördes i Østfold Fylke under senare delen av 1800–talet och in i början av 1900–talet.⁴² Eftersom Kai Ørebach enbart beskriver de bedehus som har luthersk anknytning, tillkommer dessutom en ansenlig mängd bedehus och kapell, med anslutning till frikyrkor och fria samfund.

Studerar man sedan till exempel gränslandskapen Värmland och Dalsland och alla de missionshus och kapell, som på samma sätt och med lika stor gripenhet och entusiasm växte fram i Sverige under samma tid, förstår man att det ligger något alldeles särskilt bakom dessa enorma uppoffringar och personliga engagemang.

En gammal soldat, som kallades Lax på Udden, kom till Eljas i Nolbyn med ett brunt kuvert märkt av flottiga fingrar. Nössemarks väckelsefolk hade beslutat att bygga ett missionshus på Backen. Alla ville vara med och bidraga med timmer och arbetsinsatser. Lax orkade inte arbeta längre och någon skog hade han inte. Men när Eljas fick se hur mycket det fanns i kuvertet, frågade han Lax, om det verkligen var hans mening att skänka nästan hela sitt sparkapital. ”Ja”, svarade Lax, ”jag tyckte att jag ville ha lite roligt för pengarna!”

I Nössemark, som ligger bara några kilometer från norska gränsen mot Björkebekk, förändrades en hel bygd när väckelsen kom. Dalslands– och allmogeförfattaren Viktor Myrén har i romanform skildrat detta skeende vid gränsen, från mitten av 1800–talet, i böckerna Mästaren vid gränsen, De goda fotspåren och Det förlovade landet.⁴³ Det är bygdeskildringar direkt inspirerade av Selma Lagerlöf, som författaren hade personlig brevväxling med. Dessa originalbrev finns bevarade och man kan där läsa om Lagerlöfs mycket positiva reaktion, när hon läste Myréns skildringar från dalsländska gränstrakter. Förordet till böckerna är skrivet av Erik Hjalmar Linder.

Det handlar om förgrundsgestalten Eljas i Nolbyn, som när han var på väg hem från en tillställning i Norge stannade till i ett hus där haugianerna var samlade. Han gick in för att störa mötet, men detta ledde i stället till att han där fick en livsförvandlande, andlig upplevelse. Tillsammans med hustrun Marja⁴⁴ kunde han sedan påverka hela sin hembygd, som blev en av de mest omtalade väckelsetrakterna i Sverige i början av 1900–talet. Eljas och Marja var dessutom föräldrar till Viktor Myrén. 

Så hade det gränsöverskridande nätverket i väckelserörelsen börjat formas. Johannes Andreasson från Nössemark, som arbetade en tid i Halden, hade kommit till tro, när han deltagit i metodistmenighetens samlingar i den staden. Detta ledde till att Andreasson upplevde kallelse att bli kolportör. Han kom in i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens utbildning för kolportörer och blev en framgångsrik förkunnare. Kolportör Johannes fick kallelse att bli predikant i Lutherske Frikirken i Halden men tackade nej och återvände i stället till Nössemark och blev en av de mest betydelsefulla ledarna för väckelserörelsen i dalsländska gränstrakter. Nössemarks Missionsförsamling bildades 1881 och Andreasson blev församlingens första föreståndare.⁴⁵ 

Tidiga gränsmöten

Väckelserörelsens folk började i slutet på 1800–talet att samlas till gemensamma missionsmöten i både Norge och Sverige. Frans Oscar Myrén skriver i kompendiet Förkämpar i Markernas fromhetsrörelser, missionshistoriska anteckningar från väckelserörelsens genombrott vid svensk– norska gränsen: 

De olika kristna sammanslutningarna i Markerna har ofta mött de norska vännerna i bästa samförstånd. Därtill tillkom de stora gränsmötena vid Värmlands och Dalslands gränser och även på norska sidan. Dessa möten blev riktiga högtidsstunder.⁴⁶ 

I 70–årsskriften för Nössemarks Missionsförsamling nämner Myrén om ett stormöte som anordnades utanför hans föräldrahem Myrstacken sommaren 1885, innan Backens missionshus ännu var byggt. 

Året därpå hölls det största möte, som någonsin hållits i Nössemark. Kanske det var mer än 1000 personer närvarande i härligt solsken. Mötesplatsen var vid vårt hem. Fem ångbåtar på Stora Le förde folk från Ed och Västra Värmland. […] Detta möte gjorde ett starkt intryck på mitt unga hjärta. Särskilt var jag intresserad av gitarrerna och instrumenten, som musikanterna använde. Det var ganska mycket folk med från Norge.⁴⁷ 

Svanqvist, som medverkade vid detta stormöte, var predikant i Årjängs Missionsförening i de värmländska gränstrakterna och var också ofta engagerad i de norska bedehusen.⁴⁸ Det var flera platser på båda sidor gränsen, som inbjöd till gränsmöten och som bidrog till det nätverk som blev så betydelsefullt för sammanhållningen mellan broderfolken, platser som Töcksmark, Ørje, Øymark, Östervallskog, Rømskog, Tistedal, Halden, Eda–Charlottenberg, Magnor, Kongsvinger, Arvika, Årjäng, Nössemark, Dals–Ed, Bengtsfors, Sarpsborg, Fredrikstad, Askim, Eidsberg, Aremark och Bjørkebekk med flera.

Folk kom alltså från platser på båda sidor om gränsen. De hade sedan länge tagit initiativ till egna möten och samlingar, där man bett och läst Guds ord tillsammans och byggt upp en fri och otvungen gemenskap. Alla tog del i arbete, delade i förtroende och gav varandra hjälp och stöd. Därför kände man igen sig i sångerna, bönen, gemenskapen och mötesformerna, när man drog till dessa gränsmöten. Där fanns ledare som man kände till och en mättad stämning av allas lika värde. Man sjöng och kände samhörighet. Oron för krig och andra umbäranden fick man dela med andra. Det fanns en trygghet och en omsorg, som vilade på djupare ting än enbart det timliga. Det blev ett kärlekens djup i en personligt upplevd Gudsnärhet. Ett av de fyra gränsmöten som uppmärksammades 1905 hölls i Nössemark i juli månad. En svensk predikant som var med berättade följande:  

Den starka politiska spänningen med oro och ovisshet för framtiden, den starka mäktiga väckelsevåg som gick över stora delar av både Norge och Sverige utlöste en stark bönens ande, bön för fredens bevarande broderfolken emellan. Folk kom från hela Nössemark. Från Dalen, Rävmarken och från Norge kom de körande, gående. Helt upp från Aremark. Lokalen var fylld till trängsel. Ludvig Olsson ledde mötet. Jag skulle representera Norge och missionsvännerna därifrån. Jag hade verkat en tid i Aremark och blev kallad att vara deras man.⁴⁹ 

Hur nätverken formades

Ett nätverk hade skapats sedan lång tid. Förutom att man mötts till dessa stormöten hade olika förkunnare under många år flitigt rest runt i de båda länderna och inspirerat till ställningstagande och engagemang. Kontaktnätet sträcker sig även till storstäderna Oslo, Göteborg och Stockholm.

Vi kommer här att presentera en del av de predikanter, talare och opinionsbildare som kallats att medverka vid de uppmärksammade riksgränsmötena unionskrisåret 1905. Det som är anmärkningsvärt är att de förkunnare som medverkade och som brann för att norrmännen skulle få sin frihet och att freden mellan folken skulle bevaras var flera av Waldenströms närmaste män.

I skildringarna om väckelserörelsen i gränstrakterna, inte minst i de historiska berättelserna på norska sidan, påpekas ofta att Waldenströms förkunnelse om Jesu subjektiva försoning var upphov till splittring inom väckelserörelsen, eftersom den stred mot Luthers objektiva försoningssyn.

Så var ju också fallet inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Sverige, där Waldenström uteslöts och där sedan nuvarande Svenska Missionskyrkan bildades. Nu ställde man upp tillsammans och bad om försoning mellan broderfolken. 

Samuel A. Johansson

En av de mest betydelsefulla personligheterna vid denna tid, som kämpade för norrmännens frihet och för fredens bevarande mellan broderfolken, var predikanten, redaktören och ansvarige utgivaren av Göteborgs Veckotidning, Samuel A. Johansson (1837–1917) från Göteborg. 

Samuel A. Johansson var en respekterad och gärna hörd talare i alla läger, både i Norge och i Sverige. Han hade sina rötter i den småländska andliga ”myllan”. Han var utbildad folkskollärare, men upplevde kallelsen att bli predikant. Han arbetade med anknytning till Vetlanda Traktatsällskap, sedan i Jönköpings Missionsförening, innan han 1892 flyttade till Göteborg. 

 Han gjorde sig känd som en av de största folktalarna i denna rikt begåvade förkunnargeneration. Det finns de, som har livligare minnen av Johansson än av själve Waldenström.⁵⁰ 

Vid minnestalet vid Samuel A. Johanssons begravning 1917 uttrycker Waldenström att: ”Samuel A. Johansson utan tvekan var en av vårt lands mest framstående predikanter”.⁵¹ Komminister Karl Palmberg, en annan av väckelserörelsens ledande förkunnare vid denna tid, skriver i förordet till Samuel A. Johanssons bok Ur Minnet: 

Väl ägnad är Samuel A. Johansson att framställa de andliga förhållandena och rörelserna i våra orter. Han är, såsom visas i Minnena, mer än ett ögonvittne; han är en av rörelsens frukter.⁵² 

Gunnar Hallingberg recenserar Samuel A Johansons bok Ur Minnet: 

En klassisk dokumentärskildring av folkväckelsen i Smålands– och Västgötabygderna äger vi i Samuel Johanssons Minnen, först publicerade som artiklar i Göteborgs Veckotidning, sedan utkomna i bokform. Genom åren har denna bok bevarat en särskild fräschör. Den är ett kulturhistoriskt dokument av stort värde men också ett vittnesbörd av en fängslande förkunnare.⁵³ 

Samuel A Johansson var också livligt intresserad av samhällsfrågor. Han anställdes som predikant i Göteborgs Evangeliska Missionsförening 1884–1909, samtidigt som han blev redaktör och ansvarig utgivare för Göteborgs Veckotidning (GV) 1892–1909. 

Göteborgs Veckotidning

Göteborgs Veckotidning var en av väckelserörelsens mest spridda tidningar i Västsverige.⁵⁴ Tidningens politiska profil var LiberalKonservativ. Den startades 1892 och utkom ända till 1977. GV var en avläggare av tidigare Göteborgs Weckoblad (GW) 1874–1892, en politisk– religiös tidning med den kände göteborgsprofilen, läkaren och riksdagsmannen dr E. Wretlind som initiativtagare. Andra prominenta personer som medverkade med artiklar och inlägg i GW var E.J. Ekman och P.P. Waldenström. Där medverkade också Samuel A. Johansson och Karl Palmberg med artiklar och inlägg. Båda tidningarna hade anknytning till nuvarande Betlehemskyrkans missionsförsamling i Göteborg.⁵⁵ 

Den jämnt kvartssekellånga verksamheten i Göteborgs evangeliska missionsförening (1884–1909) blev slutet och höjdpunkten på J:s livsgärning. I Betlehemskyrkans talarstol fann han en vidsträckt plattform för sin förkunnelse. Gbgs veckotidnings ledarspalt, som han fyllde nästan varje torsdagsnummer (sign. S A J–n) gjorde han till språkrör för sina fortlöpande kommentarer till tidens allmänna frågor. Ur för det mesta konservativ synvinkel behandlade han olika sociala och religiösa problem. I arbetarfrågan visade han en anmärkningsvärd framsynthet, bl.a. genom att erkänna strejkrätten. Men han hävdade också den enskilde arbetarens rätt gentemot fackföreningens kollektiv.⁵⁶

I GV kan man följa Sam. A. Johanssons insiktsfulla och omdömesgilla ledare och artiklar ända fram till 1909. Inte minst är det intressant att läsa inläggen under unionskrisåret 1905. Med tanke på Johanssons bakgrund och på att han var väl förtrogen med väckelserörelsen i både Sverige och Norge kan man utan tvekan påstå att hans inlägg och kommentarer var representativa för hela rörelsen. Hans mening var att under alla omständigheter behålla sans och balans och att ingenting skulle få äventyra freden och det goda förhållandet mellan broderfolken, även om uppfattningarna gick isär om norrmännens drastiska handling. ”En påtvingad union är ingen bra union.”

Sam. A. Johanssons initierade och omfattande inlägg i GV utgör en rik källa att ösa ur, när vi ska försöka oss på att skildra väckelserörelsens syn på och argumentation för unionskrisen och förhållandet mellan broderfolken och i vad mån detta kunde påverka en positiv fredsuppgörelse. William Bredberg, lärare och senare rektor vid Svenska Missionsförbundets teologiska seminarium, skriver i GV:s 50– årsjubileumsnummer 1942:

En tidning får ju sin prägel av den eller de som bestämmer över den. Redaktören för Göteborgs Veckotidning var ju Sam. A. Johansson. Han var en tillräckligt stark personlighet för att kunna bära upp ett program. Det var för övrigt helt format efter hans kynne. I sann modernism ville han verka för frikyrkligheten i dess rätta mening och på den nyktra utvecklingens väg arbeta på församlingens frigörande från statskyrkotvång och allt det tvång, som kunde hindra församlingen från att vara staden på berget och ljuset i ljusstaken. Orden är Johanssons egna. Och han kompletterade sin förklaring med att han varken ville följa en konservativ eller en modern liberal tidsanda. 

Det låg ju inte några himlastormande signaler i en sådan förklaring. Den svarade helt och fullt mot den lille store mannens starka målmedvetenhet och strävan att vandra den helgade eftertankens väg. Med sin ställning som en av den fria andliga rörelsens främsta predikanter och som ledamot av Svenska Missionsförbundets styrelse ägde Johansson inblick både i församlingslivet och i missionsarbetets centrala ting. Därigenom fick hans Minnen värde.⁵⁷ 

Det var också Sam. A. Johanssons bön vid riksgränsmötet i Ed den 3–4 juni 1905 som fick ett så starkt gensvar och nådde uppmärksamhet i både Norge och Sverige. Det är intressant hur Sam. A. Johansson genom sin personlighet av kunnighet och vidsynthet skapade kontakt över gränser, om det gällde olika teologiska frågor eller om det gällde aktuella politiska samhällsfrågor, som t.ex. den aktuella gränskonflikten mellan Norge och Sverige. Sam. A. Johansson var redan år 1880 kallad att medverka vid årshögtid i Oslo frie misjonsforening og menighet, nuvarande Betlehem misjonsmenighet, tillhörande Det Norske Misjonsforbund.⁵⁸ 

En norsk metodistpredikant och fredsivrare i väckelserörelsen 

I Norge framstod metodistpredikanten Anton Christiansen Ødegaard (1856–1928). Han var en av de mest betydelsefulla personerna i kontakterna över gränsen till Sverige vid denna tid, och en av orsakerna till att riksgränsmötena 1905 fick ett sådant genomslag och stor uppmärksamhet i pressen över hela Norge och Sverige. Ødegaard var då pastor och föreståndare i metodistmenigheten i Halden 1903–1905. När han innehade pastorstjänsten i Eidsbergs och Askims menighet från 1899 startade han det året dagsavisen Indre Smaalenenes Avis. Det är intressant att läsa i hundraårsboken Øvre, Indre og andre, Presse– og mediehistorien i Indre Østfold 1899–2000 av Olav Zakariassen,⁵⁹ som handlar om de två dagsaviserna Indre og Øvre Smaalenene. Dessa ges fortfarande ut, nu som en gemensam tidning, under namnet Indre og Øvre Smaalenene. I Jubileumsboken får vi en bra bild av A.C. Ødegaard. Zakariassen skriver i Del 1 under rubriken Predikanten:

Som Hans Nielsen Hauge før ham, fikk han sin livsbane bestemt av Gud mens han pløyde på jordet hjemme på farsgården, og som Hauge, før ham, ble han en predikant som virket over store deler av landet. I beste Hauge– tradisjon var han også en praktisk og foretagsam mann. Zakariassen skriver om Ødegaard at han: ”ble lei av å stifte opp plakater på husvegger og lyktestolper så derfor startet han Indre Smaalenenes Avis slik at han kunne få bekjentgjort møtene på en mer rasjonell måte. […] Med fire hundre abonnenter og avtale med lokale Korrespondenter gikk han så igang med redaksjonelt arbeide 15 Desember 1899 og det første nummeret ble lagt i postsekker for utsendelse 22 desember.⁶⁰ 

[…] Ødegaard hadde utgivar– och redaktionsansvaret fram till september 1901, då hadde han hunnit med att ge ut 85 nummer av tidningen. 1902 flyttade han till Fredrikshald (Halden) och blev pastor i metodistmenigheten där.⁶¹ 

Ødegaards politiska hemvist beskriver Zakariassen på följande sätt: 

For Ødegaards del kan dette ikke sies så sikkert, men han burde etter alle solemerker høre hjemme blant De moderate, eller Moderate Venstre, en forløper til Kristelig folkeparti som hadde skallet av fra Venstre ti år før Indre kom med sitt første nummer. I dette nummeret offentliggjør jo faktisk Ødegaard dette partiets program.⁶²

Zakariassen nämner också det sorgliga i att det enbart finns ett nummer av Indre Smaalenenes Avis bevarad från det dramatiska året 1905. Han påpekar att det vore märkligt om inte tidningen följde denna gränskonflikt omfattande. ”Annet ville jo også vært merkelig; den norske troppoppbyggingen foregikk bl.a. i Indres kjerneområde Rødenes og Øymark med Ørje som et viktig stedsnavn.” Det är väl ingen omöjlig gissning att Ødegaard hade ett och annat inlägg i den avisen det året som hade varit av stort intresse att ta del av för denna forskning.

För att ytterligare understryka Ødegaards vänliga och fredliga inställning till svenska folket hämtar vi ett citat från ett anförande han höll vid en utflykt för ungdom. Det är hämtat från ett protokoll för ungdomsföreningen ”Epworth–Ligaen” i Metodistkyrkan i Halden på en båtutflykt pingstdagen 1905. Av protokollet kan vi utläsa att utflykten varade hela dagen och att det framåt eftermiddagen anslöt sig flera från staden: 

[…] Derefter leste Pastor Ødegaard ett avsnit af Guds ord og holdt et kort tale, hvari han særlig henleded opmerksomheden paa de spendte forholde som fortiden hersker mellom Norge og vort naboland Sverige, bemerked at vi var alle brödre, vi paa denne side og de paa den anden side af fjorden. Vi tilbad alle den samme Gud, og han er vor felles Fader. Efterpaa aflagde Br. Chr. Hansen et Vidnespyrd og ledde i ’Bön. Til slutning spillede Musiken Fæedrelandssongen som forsamlingen deltog i med blotede hoveden. Undertekknat Claus Johansen.⁶³ 

Verdens Gang publicerade den 11 juni 1905, bara någon dag efter 7:e juni– beslutet, på första sidan ett telegram från de ledande predikanterna i Haldens frimenigheter, undertecknat av Ødegaard, Metodisterna, Severin Larsen, Baptistförsamlingen och Jespersen, Lutherska Frikyrkan och avsänt till Svenska Missionsförbundets konferens i Stockholm: 

Forsikring om Fred. Til det svenske Misjonsforbundets Aarskonferens i Stockholm har Predikanter i Fredrikshald (Halden) i lørdags avsendt følgende telegram: ”Norske kristne venner Sender en broderlig Hilsen og beder Eder forene Eder i Bøn for Fred i Norden.” Herpå er innløpet fölgende Svar fra Mødets Formand Riksdagsmand Halben Strøm: ”Det Svenske Misjonsforbund takker hjertelig for den broderlige Hilsen. Vi ønsker alle Fred i Norden og kan forsikre Eder, at i Sverige findes ingen tanke paa Krig. Guds naade hvile over Konge og Folk!” 

O.B. Odhelius

I svenska Värmlandsorten Sunne fanns en predikant O. B. Odhelius (1871–1929). Han hade tidigare haft en liknande tjänst i Töcksmark från 1901 och sedan flyttat till Sunne 1903, där han var i tjänst fram till 1918. Tillsammans med sina två bröder, som också var predikanter, hade han haft sin uppväxt i gränstrakten kring Östervallskog och fick på så sätt en naturlig utgångspunkt i kontakterna på norska sidan.

Utan tvekan var Odhelius den som rent organisatoriskt svarade för riksgränsmötena 1905. Han stod i ledningen på samtliga platser och var tillsammans med Ødegaard navet i projektet. Odhelius var med i Ansgarieföreningens (SMF) predikantkår, där han hade en dominerande ställning och fick igenom förslag på positiva förändringar och satsningar.⁶⁴ Han var också platsredaktör för tidningen Fryken, deltog i kommunala och politiska spörsmål och ägnade sig mycket åt nykterhetsfrågan.

I samband med riksgränsmötena kan vi notera att Odhelius står som undertecknare av en annons i Svenska Morgonbladet inför gränsmötena under rubriken ”Kölens Kristus, stora svensk–norska missionsmöten vid Riksgränsen”.⁶⁵ I en passus i slutet av annonsen står följande: ”Legitimationskort, som berättigar att mot enkel biljett resa till och från först– eller sistnämnda möten, kunna erhållas mot enkelt porto genom undertecknad.”

Det är intressant med tanke på att Odhelius, enligt uppgifter från Sven Berggren i Sunne, som i det sammanhanget konstaterar att Odhelius ”tydligen inte bara var pastor utan också tidningsman och intresserad av samhället i övrigt”. I boken ”Fryksdalen” nämns att när Odhelius var lokalredaktör för tidningen Fryken hade han där flera artiklar om hur han ville att Frykdalsbanan (järnvägen) skulle ha sin sträckning genom Sunne. Detta kan kanske förklara hans kontakter för att få billigare tågbiljetter till riksgränsmötena.

En speciell passus om Odhelius är uppgiften att han var gift med en kvinna från Dals–Ed, som var släkt med Halvard Bryngelsson (död 1753) från Klevmarken nära Dals–Ed. Bryngelsson blev känd genom att han varit en framgångsrik spion åt Karl XII inför det planerade fälttåget mot Norge. Denne person lär ha fått en hel gård av Karl XII för det besväret.⁶⁶ Nu var Odhelius starkt engagerad i aktioner för en fredlig lösning på unionskonflikten som ledare för det stora gränsmötet just i Dals–Ed.⁶⁷ 

Hans Dæglums namn förekommer i referaten från riksgränsmötena.  

Han var 1905 pastor i Oslo frie misjonsforening og menighet (DNM).⁶⁸ Dæglum hade redan som ung varit ledare för väckelserörelsen i gränstrakterna och var därför väl känd där sedan tidigare. Detta kan man ta del av i ”Rømskog Misjonsforenings jubileumsberättelse Det var mye trafikk over grensen”, som beskriver kontakterna med Östervallskog redan i mitten av 1800–talet, och i en specialavhandling i Kirkehistorie vid Det teologiske Menighetsfakultetet av Sidmund Nakkim 1977: Vekkelsesliv ved grensen. Historiske og læremessige trekk i vekkelseslivet i Rømskog fra 1800– tallet og fram til 1910, med noen linjer fram mot dagens situasjon.⁶⁹ Om Dæglums tid i Oslo berättas det att han särskilt ägnade sig åt ungdom, ordnade sång– och musikgrupper och skrev artiklar i olika ämnen.⁷⁰ 

I Oslo mötte Sam. A. Johansson den f.d. prästen och senare rektorn vid Kristinehamns praktiska skola, Carl Pehrson (1848–1912), som var en annan ofta anlitad förkunnare vid dessa missionsmöten och en av talarna vid de aktuella gränsmötena 1905. Carl Pehrson var den förste fast anställde predikanten mellan 1885–1892 i nuvarande Betlehem misjonsmenighet i Oslo.⁷¹ Han återvände senare till Kristinehamn där han förutom sin rektorsuppgift var ledamot av Kristinehamns stadsfullmäktige och bland annat också vice ordförande i folkskolestyrelsen. År 1887 sammanstrålade dessa båda herrar Sam. A. Johansson och Carl Pehrson i Oslo⁷² med ännu en av de ofta anlitade folktalarna, nämligen den originelle och ekumeniske komministern Karl Palmberg (1842–1920). Han var kanske den mest ”renodlade” förkunnaren i sällskapet. Sam. A. Johansson och Karl Palmberg kom båda från Småland där de tidigare samarbetat i Jönköpings Missionsförening. Dessa kända talare möttes ofta också på båda sidor om gränsen vid missionsmöten och årshögtider genom åren, men jag nämner här särskilt Oslo, eftersom dessa möten finns klart dokumenterade och visar på bredden i kontakterna. Detta nätverk betydde mycket för den starka samhörigheten mellan det svenska och norska väckelsefolket. Här lades grunden för fred mellan brödrafolken.⁷³ 

Syvert Østgaard från Mjøndalen i Drammen kan vi följa i referaten från gränsmötena, bland annat som undertecknare av telegrammet som skickades till kung Oscar II. Østgaard presenteras som predikant och redaktör. 

”Vi må også med glede og takknemlighet få nevne at Gud har brukt noen av Betels medlemmer direkte i forkynnervirksomheten, som predikanter og misjonærer. Avdøde Syvert Østgård reiste over hele Norges land og når han var hjemme prekte han på sitt kjære lokale”. 

Ovanstående är ett utdrag från Mjøndalen frie misjonsforening, Betel, (1891–1951).⁷⁴ Han var en tid missionär i Madagaskar och var också redaktör för tidningen Sanningsvittnet. 

I presentationen av de anlitade talarna vid gränsmötena möter vi slutligen namnet T. B. Barratt (1862–1940). Barratt var från början en av metodisternas mest kända män i Norge och var verksam i metodistmenigheten i Oslo. Barratt är ett välbekant namn som blivande ledare, tillsammans med Levi Pethrus, för pingströrelsens intåg i Norden och behöver därför ingen närmare presentation.⁷⁵ 

Det fanns också andra samlingar och möten över gränsen året 1905, men jag har valt att i stort koncentrera denna framställning omkring de personer och platser som hade beröring med och anknytning till dessa aktuella riksgränsmöten efter norsk–svenska gränsen i maj/juni detta dramatiska år. 

Den aktuella situationen för väckelserörelsen 1905

1904–1905 pågick omfattande väckelser i Aremark och Halden, under ledning av Ole Hallesby,⁷⁶ och i Oslo med evangelisten Albert Lunde. Väckelsen i Oslo uppmärksammades inte bara i Norge utan blev känd över hela Norden. Det blev trängsel, vecka efter vecka i Calmeyergatans missionshus, trots att det var Oslos största möteslokal som kunde ta emot 5 000 personer.

Svenska Morgonbladet hade i början av maj 1905 en omfattande artikel om ”Väckelsen i Kristiania”, där man skildrar hur detta missionshus fylldes kväll efter kväll och att man måste infinna sig en timme innan samlingen började för att kunna få en sittplats.⁷⁷ 

En svensk på studiebesök i Oslo

Att det var spänt bland folket, inte minst i Norge, kan vi förstå av följande utdrag från en artikel i Wecko–Posten (med anknytning till baptisterna) den 18 maj 1905. Här redogör John Wahlberg för sina intryck vid några dagars besök i Oslo. Det var hans första resa i Norge och han var där för att besöka Albert Lundes möten. Han berättar att efter tågresan då han anlände till Kristiania:

[…] För att redan min första dag i den norska huvudstaden göra erfarenheter, som kunnat ha menligare inverkan på broderskänslan. Ännu helt okänd med förhållanden i ”byen” hade jag satt mig ned på en soffa på den vackra promenadplatsen vid stortingsbyggnaden, där framför mig framskymtade en vördnadsinbjudande byggnad. Anade att detta var Kungl. Slottet sporde jag en samtidigt förbipasserande dam om så var. Sedan hon jakat härtill, frågade hon om jag var från Sverige, något som jag ju var av sanningen förpliktad att erkänna. Den patriotiska damen förklarade nu rent ut: ”Jeg liker dem ikke for de er svensk.” 

Jag blev först förbluffad och sedan skrattade jag helt hjärtligt åt hennes naivitet, ty såsom naivt låg det ju först mycket nära till att bedöma hennes uppträdande, men kvinnans öppenhjärtliga förklaring saknade inte en djupt vemodig innebörd. Där en sådan försäkran avgives till en främling från broderlandet, som ej gett annan anledning därtill än en vänlig anhållan om en liten upplysning, talar detta otvetydigt om en mot broderfolket iscensatt agitation, som är intensiv nog. 

Skribenten fortsätter sin vandring i Oslo och gör en iakttagelse att i ett skyltfönster hängde vykort med provocerande bilder mot svenska politiska ledare. Med blandade känslor och tankar besöker han sedan kvällens möte i Calmeyergatans missionshus för att lyssna till Lunde. Han belyser det som en mycket positiv upplevelse. Och han avslutar sin hälsning till Wecko–Postens läsare med 

[…] att när jag i den angränsande kyrksalen, tillsammans med flera av norrmännen, var samlad i bön och då jag gör min stämma hörd och ber om att Gud ska låta samma välsignelser komma över Kölen och in i Sverige, upplevde jag en samstämmighet och ett deltagande från de norska vännerna som var påtagligt positiv: ”som nästan kunnat med ens fördriva intrycket av mina tidigare på dagen gjorda mindre angenäma rön.⁷⁸ 

Det ovan anförda kan vara ett bra konkret exempel på vilken betydelse väckelserörelsen kunde ha för fredsprocessen. 

Albert Lunde till Sverige

Väckelserörelsens fredskontakt mellan Oslo och Stockholm 1905

Ett intressant utbyte av kontakter skedde genom väckelsepredikant Albert Lunde (1877–1939). Han kallades till några mötesveckor i Blasieholmskyrkan i Stockholm i maj 1905. Jag kommer här att nämna om denna verksamhet, eftersom den hade betydelse för fredsprocessen vars kontakter sträckte sig ända in i kungahuset och genom sin unika framgång hade ett klart genomslag i alla läger, både i Norge och i Sverige. Den s.k. Högreståndsväckelsen i Stockholm hade nått många av de högre militärerna på Generalstaben. Detta skulle visa sig också ha anknytning till händelserna 1905.⁷⁹

Där mitt emot mig i Blasieholmskyrkan sitter justitieministern, där sitter krigsministern, där general den eller den och där överståthållaren eller någon landshövding. Ja man kunde bland de andra upptäcka drottningen, hertiginnan av Dalarna eller någon av prinsarna.⁸⁰ 

Man hade samlats under fler år bland dessa militära ”höjdare” till små sammankomster i hemmen för att läsa och studera Skriften. Detta kan man ta del av i Blad ur min levnadsbok av Emil Melander, som var överste i Generalstaben. Melander själv var involverad i denna rörelse och hade personligt goda relationer med prins Oscar Bernadotte och mötte ofta drottning Sophia. Han har berättat om sina erfarenheter i den bok han skrev om drottning Sophia.⁸¹

En intressant uppgift i samband med att de mera militanta rösterna inom kyrkan gjorde sig hörda i reaktionerna på norrmännens handlingssätt, nämner Dag Thorkildsen i kapitlet ”Kyrkan och 1905”, i boken 1905-unionsupplösningens år. Nya perspektiv på ett svenskt–norskt drama, av Torbjörn Nilsson och Øystein Sørensen.⁸²

[…] det väcktes ett förslag om att till den urtima riksdagen skriva ett fredsupprop. Uppropet var underskrivet av drygt 200 personer, däribland en rad höga officerare, flera kända konstnärer och lärare, men alltså bara en präst.   

Vestlandsposten skrev den 13 juli: 

Man fann det märkligt att de svenska officerarna var fredligare än de, som i enlighet med sin ställning som Förkunnare av Fredens Evangelium, i särskilt hög grad skulle vara kallade att tala Fredens och Försoningens Ord.⁸³ 

Nu hade man i Sverige nåtts av den i både Norge och Sverige uppmärksammade väckelse som pågick i Oslo, där det stora Calmeyergatans missionshus, som tillhörde Indremisjonen, hade upplåtits för Albert Lundes verksamhet. Då beslöts att försöka få över Albert Lunde till Sverige. Brev sändes och undertecknades av major F. von Malmborg. Nästan samtidigt skickades ett liknande brev från översten vid generalstaben Emil Melander.⁸⁴ 

Denna inbjudan hörsammades och redan i maj månad 1905 kunde man inbjuda till samlingar bl.a. i Blasieholmskyrkan med Albert Lunde. Noteras kan att prins Oscar Bernadotte och hans hustru Ebba Bernadotte var personligt engagerade i dessa samlingar.⁸⁵ Kyrkan, som rymde 2 600 personer, hade byggts med ett engagemang från drottning Sophias sida. Hon inspirerade och skänkte medel till byggnationen.⁸⁶

En pastor, Gustaf Emanuel Beskow (1834–1899), som senare också blev hovpredikant, hade vid sidan av sin pastorsgärning i Blasieholmskyrkan öppnat en skola, där drottningen lät sina söner, prinsarna, studera. Han blev också deras konfirmationspräst.⁸⁷ 

Här kan vi inflika att det stora Calmeyergatans missionshus i Oslo hade övertagits av Indremisjonen i Norge också på inrådan och stöd av drottning Sophia 1898.⁸⁸ Det visar, som vi ytterligare ska se, att drottningen hade god kontakt med väckelserörelsen både i Norge och Sverige. 

Församlingen i Oslo sanktionerade Lundes besök i Stockholm

Det är intressant att se hur välvilligt man i församlingen i Oslo sanktionerade Lundes besök i Sverige och Stockholm. Det var ju ett spänt läge i unionsförhandlingarna. Redan vid första samlingen i Blasieholmskyrkan frambar Lunde en hälsning från troende vänner i Norge till vänner i Sverige och då särskilt till Stockholm. Han berättade 

[…] att han fått så många anmodanden från olika ställen i Norge om att komma och tala. En man som hade kommit resande lång väg till Oslo för att försöka få Lunde att besöka sin hembygd, när han och flera andra hörde att Lunde fått kallelse från Sverige, sa de, Res till Stockholm. Vi skall bedja för dig och dem där borta. Och i afton, sa Lunde, är en skara i Kristiania

(Oslo) för att bedja för detta och kommande möten.⁸⁹ 

Prins Oscar Bernadotte berättar i boken Albert Lunde. En levnadsteckning av Martha Lunde, om sin trettioåriga vänskap med Lunde och vad denne betytt för prinsen.⁹⁰ Han undertecknade också svarstelegrammet från samlingarna i Blasieholmskyrkan till församlingen i Oslo, som tack för deras värme och omtanke. Ett utförligt referat från samlingarna med Lunde i Blasieholmskyrkan fanns infört i Svenska Morgonbladet. 

Svenska Morgonbladet den 25 maj 1905. 

Stockholm den 23 maj. 

Vad vi har fælles  

Förhållandet mellan de båda brödrafolken är, som alla nogsamt känna, i dessa dagar långt ifrån det bästa. Det närmandet dem emellan, som för ett par tre år sedan på ett så glädjande sätt tycktes ha begynt, har sedermera till den grad förbytts i sin motsats, att de bägge folken i denna stund må hända stå mer söndrade i sina känslor gent emot varandra än någonsin tillförne. Bittra, hetsiga, ja skymfande ord ha under den senaste tidens unionella stridigheter fallit å ömse sidor och folkstämningen kan icke blott betecknas som kylig och avvisande, utan tecken till verkligt nationalhat ha ej saknats. 

Man har ock i dessa dagar med både sorg och undran sett, hur de politiska lidelserna trängt in på både vetenskapens och konstens eljest i det längsta neutrala fält. Ej ens musikaliska tillställningar eller vetenskapliga kongresser, såsom den i Lund tillämnade historiska kongressen eller rent kyrkliga möten, såsom det beramade nordiska prästmötet, ha undgått att få ett kännbart för att icke säga pinsamt sätt bli berörda av det unionspolitiska dissonanserna. 

Ett enhetsband. 

Det är under dessa beklagliga förhållanden uppmuntrande att se, att det dock ännu finnes ett område, där norrmän och svenskar kunna fullt ut lika hjärtligt som förr räcka varandra handen som bröder, att det dock ännu finnes ett enhetsband, som ej slitits trots alla politiska stormar, att det dock ännu gives något, som är oberoende av, upphöjt över de nationella känslornas alla skiftningar. Det är den andliga samhörighetskänslan, som i dessa dagar tagit sig gripande och glädjande uttryck. 

Den svenska huvudstaden gästas, som bekant, f.n. av den unge norske evangelisten Albert Lunde, som i sitt eget lands huvudstad fått vara redskapet i Guds hand till en mäktig, djupt välsignelsebringande andlig rörelse. Redan vid sitt första möte härstädes frambar han en hjärtlig brodershälsning från de kristna i den norska huvudstaden till de kristna här, en hälsning, som gjorde ett mäktigt, gripande intryck på de tusenden, som denna afton var samlade i det stora templet. Talaren berättade ock, hur personer, som kommit långväga ifrån till Kristiania för att försöka förmå honom att komma till deras stad, med glädje avstått från dessa planer till den svenska huvudstadens fördel, då de hört att så många kallelser kommit därifrån. Och i den varma bön för de båda brödrafolken, varmed talaren beledsagade dessa glädjande meddelanden, yttrade han bl.a.: ”Vad vi har fælles, saa har vi dog fælles, Kristus, og det takker jeg dig for.” 

På ett om möjligt än mer kraftigt och storslaget sätt tog sig dessa samma känslor av samhörighet och broderssinne mitt i söndringen och tvedräkten uttryck vid söndagens högmässogudstjänst i Blasieholmskyrkan. Följande telegrafiska hälsning upplästes därvid av predikanten: ”Albert Lunde, Blasieholms Kirke, Stockholm. Flere hundrade tillsammen i gåraftes i Christiania til bønnemøde for Guds riges fremgang i Stockholm. Hils de svenske brødre med Ps. 126.” 

Då den anförda psalmen upplästes av predikanten, reste sig den stora församlingen och åhörde den stående. Man förstod så väl betydelsen av de citerade orden ”ja, Herren har gjort stora ting med oss, därför är vi glada etc.” Det var en djupt högtidlig stund. Sveriges kristna folk kan inte annat än säga ett tack till de norska bröderna. Och glädjas över vad vi har gemensamt – eller inte gemensamt, så har vi dock Kristus och hans välsignelse gemensamt. Därför är det ett folk, som bor bland de två i de två rikena, ett folk med ett gemensamt fädernesland, höjt över denna världens ävlan, split och tvedräkt! 

Vid aftonens möte i Blasieholmskyrkan beslöts på förslag av pastor Lindhagen, att till församlingen i Calmeyergades missionshus avsända ett svarstelegram av ungefär följande lydelse: 

”En stor skara, samlad i Blasieholmskyrkan, har idag med rörelse mottagit eder brodershälsning och sänder eder en svarshälsning med Upp. 7:9–12.”.  Tidningsrtikeln avslutas med: 

[…]  Må då denna sköna enhetskänsla de troende emellan i de båda landen driva dem att samfällt allvarligt bedja till himmelens Gud om de nu pågående stridigheternas biläggande i vänskap, fred och försoning. ⁹¹ 

När Statsminister Løvland varit i Stockholm för förhandlingar i slutet av maj 1905 och skulle återvända hem med tåg till Oslo, finns i boken Albert Lunde, en levnadsteckning⁹² av dottern Märtha Lunde, följande inlägg under rubriken Till Sverige 

[…] Då Lunde efter ett par veckors förlopp (i Stockholm) reste hem, hade det samlats en stor skara på stationen för att följa honom. Stadsminister Løvland, som hade varit i Stockholm å ämbetets vägnar under unionskonflikten, skulle resa hem med samma tåg. Då han såg den stora grupp människor, som skulle följa Lunde, frågade han en bekant vad det var för en stor man, som skulle resa, eftersom så mycket folk var nere för att ta avsked. 

Detta måste ha gjort intryck på statsministern, som säkert hade hört talas om Lundes framgång i Oslo. Om prins Oscar Bernadotte, som var med vid detta tillfälle, står det i Alfred Janssons bok Prins Oscar Bernadotte (hämtat från den norska översättningen) 

En av de siste dager i mai måned forlot Lunde Stockholm. En stor skare venner var møtt fram på Centralstationen for å si ham farvel. Den norske Statsministern Løvland, den siste under unionen, som hadde vært i Stockholm i embets medfør i anledning konflikten, undret seg på hva det var før en stor mann som skulle reise, siden det var et slikt fremmøte. Det var en ringe Guds tjener som i hans navn vært med å knytte et høyere brorskap mellom de to folkene. ⁹³ 

I annonsen som predikanten O. B. Odhelius införde i Svenska Morgonbladet den 15 maj 1905 om riksgränsmötena står att Albert Lunde också är vidtalad att medverka vid dessa. Det fanns naturligt nog en önskan om att få honom med då de insåg betydelsen av den gränsöverskridande gemenskapen genom Lunde.

Varför han inte deltog kan vi förstå när vi läser tidningen ”Drammens Tidende” ett referat från ”Den norske kinamisjonens” storsamling i Drammen den 1 juni, där Lunde var talare. Det lär ha varit nära 6000 personer närvarande och vi kan förstå vad det betydde för kontakten över gränsen, när Lunde kom med goda direkta hälsningar från Sverige, samtidigt som man också kände till de riksgränsmöten som hölls efter den norsk–svenska gränsen vid samma tidpunkt.⁹⁴

.