Dramatiken 1905

1905 var läget spänt i unionen mellan Norge och Sverige. Detta var ingenting nytt. Den hade redan från början varit en union förenad med många missförstånd och dispyter. Frank Kiel Jacobsen skriver i boken Veien mot 1905. Fra Eda skanse till Fredriksten om unionen sedd från norska sidan: 

Unionen mellom Sverige og Norge kunne kanskje ha forløpt lykkeligere om den hadde vært en frivillig overenskomst. Men det var den ikke. I Norge kunne ingen glemme at vi i 1814 var blitt tvunget inn i unionen, og at den ble holdt oppe fordi Sverige var den sterkeste part. I unionen betraktet Norge seg som en egen stat, men var bundet till Sverige i utenrikespolitikken. Norge ble ikke oppfattet som en egen folkerettslig stat av andre land. Derfor sto kravet om likestilling med Sverige i unionen sentralt. Med likestilling mente nordmennene større reell innflytelse over utenrikspolitiske saker og likhet i spørsmål som dreide seg om rikets symboler. Derfor tok nordmennene helt fra 1814 sikte på å gjøre de band som knyttet landet til Sverige så få og svake som mulig. 

Det sterkeste båndet var kongen, og den viktigste grunnen til at Norge suksessivt minsket kongens makt og førte den over till Stortinget, var nok at man på den måten ville svekke unionen. Det visste man også i Sverige. Og hver gang kongens makt ble redusert, vakte det voldsom harme. Men svenskene hadde ingen lovlig adgang til å hindre det. 

Det var andre bånd som ikke var så lette å svekke. Dette gjalde først og fremst Riksakten av 6 augusti 1815. Riksakten var en unionstraktat mellom Norge og Sverige om behandlingsprosedyrer for de to unionsland i felleskap. De tolv paragrafene var til dels uklart formulert, og i unionstiden oppsto det derfor mange norsk-svenske tvister om fortolkningen. De vedtakene som var samlet i Riksakten kunne bare endres når statsmaktene i begge land var enige om det, men svenskene hevdet dessuten at Norge ikke hadde rett til å vedta eller oppheve noen annen lov som grep inn i unionen, uten Sveriges samtykke. Det kunne vi aldri gå med på.²⁰ 

Det skulle föra för långt att här redogöra för hela den process som pågick mellan Norge och Sverige sedan unionen ingicks 1814 fram till 1905. Jan Sandström har på ett åskådligt sätt i kompendiet Unionen med Norge 1814–1905 skildrat unionen och unionsupplösningen. Sandström skriver: 

År 1905 var det inte längre frågan om unionen skulle upplösas utan när, och framför allt hur. Skulle det gå fredligt till, eller skulle det komma till blodspillan mellan brödrafolken?²¹ 

Hela denna process, med ett högt taktiskt spel från norrmännens sida och en kung som ville att allt skulle ske efter de lagar och förordningar som fastställts, slutade med att kung Oscar II mer eller mindre tvingades att acceptera unionens upplösning och att avsäga sig den norska kronan. 

Unionskrisen

Konsulatfrågan blev den fråga som stjälpte unionen mellan Norge och Sverige. Tvistefrågan var om Norge skulle ha egna konsulat i andra länder. Händelseförloppet utvecklade sig snabbt i början av år 1905. Den 7 februari 1905 bröt förhandlingarna i konsulatfrågan samman. En ny norsk regering bildades den 11 mars under den liberale Michelsens ledning. Den 27 maj vägrade kung Oscar II att skriva under den norska lagen om egna konsulat och den norska regeringen avgick. Den 7 juni avsattes kungen av Stortinget. Motivet var att han inte kunnat bilda en ny regering i Norge. Stortinget betraktade unionen som formellt upplöst och man hissade den norska flaggan utan unionsmärket på Fredrikstens fästning.

I Sverige möttes Norges handlingssätt med bestörtning – att så ensidgt och dramatiskt bryta ingångna avtal och avsluta förhandlingarna om utrikespolitik och konsulat. Det uttalades många hårda ord i dagspressen. Aftonbladet beskrev förloppet som ”Revolutionen i Norge”.

Riksdagsledamöter och ledande politiker reagerade på flera håll med indignation och förvåning. Det blev demonstrationer till förmån för kung Oscar II och kungahuset. Telegram skickades från olika håll till kungen för att visa sympati och deltagande i den personliga prövning han utsattes för. I Norge blev man först överraskad över det drastiska steg deras politiska ledare tagit, men ganska snart stödde man dem nästan hundraprocentigt, och inte blev det bättre av svenskarnas negativa reaktion. Krig mellan brödrafolken låg runt hörnet. Olaf Forstrøm skriver i boken Fredrikshald i 250 år 1665–1915: 

I Sverige blev stemningen mer og mer ophidset. Det taltes om et angrep paa Norge, der forlangtes, at hæren skulde mobiliseres. Svenske tropper blev skutt frem mot grænsen. Allerede nat til 27 juni marsjerte en svensk avdelning fra Bakkamo helt ind til Mon. Fra Fredrikshald, hvor man holdt nøie utkik med svenskernes færd, blev i flyvende fart underorricerseleverne sendt op til Kornsjø og tok stilling like overfor dem. Det var ved den leilighet, at en sekstenaars jente fra Prestebakke paa trods mot træge karfolk cyklet midnat hele Enningdalen ned igjennem og fik vækket betjeningen paa telefonstationerne. […] I de følgende dage kastedes svenske troper paa forskjellige andra hold klos ind paa grænsen; ved Jakobsrud laa saaledes en stund flere hundrede mand. Fra norsk side tok man sine forholdsregler; nat til 28 juni rykket 3 kompanier av Smaalenenes linjebataljon ind, og ikke langt fra byen stod begge troppelinjer snart flersteds like overfor hinanden; bare en liten uforsigtighet, og det kunde ha smeldt løs.²² 

Om september månad, när unionsförhandlingarna var inne i sitt mest intensiva skede, skriver Forstrøm: 

Saa kom avviklingens tid i de tre septemberuker med Karlstadsforhandlingerne, de mest spændende dage i hele detta spændningens aar. Atter blev troppmasser trukket sammen mot grænsen. De svenske forhandlere arbeidet synlig under trykket av et sterkt krigsparti, det var intet mindre end de norske grænsefæstningers rasering, som forlangtes – gamle Fredrikssten skulde jevnes med jorden. De glemmes ikke let 13 og 14 september, da vi hvert øieblik ventet det bud, som fortalte, at forhandlingerne var bristet. Mobiliseringen gik for sig; telegraf- og telefonstationer arbeidet fra kvelden den 13 ustanselig natten utover. Det var rusket og surt om kvelden, men ute var det fuldt av folk. Dumpt drønende trosvogner og kanoner kjørtes gjennom gatene, paa fæstningen var der travlhet og bevægelse. Det gjaldt at være færdig. De følgende dage kom uavladelig manskaper ind til grænsevakt. Hvert øjeblik kunde det bryte løs; en av de sidste nætter kastet svenskerne et par, tre tusind mand like ned til fjordkanten tvers ovefor byen. Den 16 september var en livlig dag her. Omegnens bønder var indkaldt med hester, torvet fuldt til trængsel, positionsartilleri kom ind i byen, og forbi Nordmansstøtten marsjerer landstormskarene til Prestebakke, fulde av freidig mod. De vet, de skal slaas paa landets grund, og nærsagt hver plet i disse trakter eier minder, som de føler sig i pakt med.²³ 

Det lilla samhället Ørje i Marker kommun i Østfold fylke på andra sidan gränsen från Töcksfors i Värmland stod i händelsernas centrum. I boken Unionsoppløsningen i norske og svenske grensetrakter skriver Grete Brustad Nilsen:

For 90 år siden var Ørje i begivenhetens sentrum. Norge hadde sagt opp unionsavtalen med Sverige, og de to landene var paå randen av krig. På begge sider av grensen var det full mobilisering. Kanonene på Ørjefortene stod med ladningen klar. Hvordan ville dette ende? 

I Norge hade det sedan 1890-talet pågått en militär upprustning från Halden till Konsvinger längs gränsen mot Sverige. I Markers kommun, där Ørje var beläget, hade man byggt tre försvarsverk – Nordre och Søndre fort och Vittenbergsåsens batteri. Överstelöjtnanten och försvarsministern Georg Stang stod bakom byggandet av dessa fästningar. Under rubriken ”Mobilisering i Norge 13–18 september”²⁴ skriver Grete Brustad Nilsen: 

Den 13 september kl. 9.05 em ble det utstedt mobiliseringsordre fra kommanderende general. Kommandanten for Ørjeavsnittet, kapten Jølsen, fortalte følgende. Den 13 september kl 8 aften mottok man ordre om innkalling av landstormen. Allerede etter 48 timers forløp hadde 85% (for befalets vedkommende 100%) av styrken meldt seg til tjeneste på befestningene. Som kjent fant det på dette tidspunkt også sted innkallelse av vedkommende landstorms-, infanteri- og ingeniørkompanier og landstormeskvadroner for bevoktning av grensen. 

I Ørjeavsnittet, fra søndenfor Strømfossen til nedenfor Kroksundet, var således av nevnte landstorm til disposition i den siste halvdel av septemberdagene 5 avdelninger, hvortil kom et til befestningene direkte forsvar knyttet feltsterkt infanterikompani av jegerkorpsets linjebataljon. I nevnte avsnitt stod ved heromhandlende tid under våpen en styrke på tilsammen ca. 1.400 hoder.²⁵  Det måste dock understrykas att bägge sidor visade stor försiktighet ifråga om att vidta drastiska militära åtgärder. På svensk sida visade sig detta främst i det ringa antal förband som sändes till gränsen och på norsk sida i stränga direktiv till trupperna att undvika gränsintermezzon.²⁶ Så stod norrmän och svenskar mot varandra under några kritiska veckor i september 1905. Den 23 september beslutas i Karlstad om unionens upplösning och den 26 oktober avsäger sig Oscar II den norska kronan.