En rörelse i gränstrakterna mellan Norge och Sverige har hittills inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det rör sig om den andliga väckelserörelse som med kraft drog fram i Østfolds fylke i Norge och de båda landskapen Värmland och Dalsland i Sverige från mitten av 1800talet fram till början av 1900-talet.

I de böcker och skildingar, som gavs ut i samband med att det den 25 september 2005 var 100 år sedan unionen mellan Norge och Sverige brast och fredsuppgörelsen undertecknades i Karlstad, har det saknats en utförlig skildring av det nätverk och den samhörighetskänsla som väckelserörelsen skapat mellan människor i gränstrakterna och betydelsen av detta nätverk för den fredliga utgången det dramatiska unionskrisens år 1905.

Min förhoppning är att detta tomrum i viss mån skall fyllas genom att jag här synliggör och beskriver enskilda människor, grupper, föreningar och församlingar och deras insatser under unionskrisen.

Under ett tiotal år sedan 2001 har ett ekumeniskt nätverk, en  gränsgrupp¹av pastorer och präster från Norge och Sverige samlats några gånger varje år, oftast i Halden, för att samtala om lokal kyrkohistoria i västra Dalsland/Värmland i Sverige och Østfold i Norge. Studiet har ytterst handlat om väckelserörelsens betydelse och innehåll från senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Dessa samlingar har uppmuntrat mig att forska vidare och att försöka beskriva denna gränstrakternas väckelserörelse.

Jag har bott och arbetat i gränslandet sedan slutet av 1970-talet och lärt känna gränsfolket, inte minst i Nössemark, vilket påtagligt berört mig och bidragit till mitt historiska intresse för denna del av Sverige och Norge.

Min och mångas uppfattning är att denna mäktiga väckelserörelse i gränstrakterna bidrog till en positiv fredsuppgörelse mellan Norge och Sverige vid unionskrisen. När människor i Sverige på många håll upprördes över norrmännens drastiska beslut att bryta unionsuppgörelsen, mobiliserades väckelserörelsens folk på båda sidor gränsen till storsamlingar i bön. Det är särskilt fyra gränsmöten som har uppmärksammats i både Sverige och Norge – de i Charlottenberg, Hånsfjället vid Töcksmark, Dals-Ed och Nössemark.

Vid riksgränsmötena, som samlade tusentals människor från de båda länderna, talade man från predikstolarna om försoning och fred och manade till eftertanke. Man skrev i dagspress och i veckotidningar och manade till besinning och balans. Till dessa storsamlingar efter den norsksvenska gränsen kallades förkunnare och folkbildare från Sverige och Norge, alla kända i väckelserörelsen. Jag kommer i min redogörelse att närmare presentera några av dessa personligheter. Från mötena skickades telegram till kung Oscar II, vars svarstelegram lästes upp i slutet av samlingshelgen.

Det fanns andra orsaker och förhållanden i de båda länderna, som ledde till en fredlig lösning av unionsfrågan, men jag har valt att inrikta mig på dessa stormöten i gränstrakterna. De var av religiös karaktär men hade även en politisk underton. Denna gemenskap har haft stor andlig och social betydelse på båda sidor gränsen. Samtidigt försöker jag spegla stämningen i gränstrakterna detta år, där man oroade sig för vad som skulle hända om det utbröt ett krig mellan folken. Man var förskräckt över risken att tvingas rikta vapen mot vänner man lärt känna så väl och som man umgicks med dagligen.

För att man skall förstå styrkan och djupet i denna gränsöverskridande väckelses gemenskap, skall jag även i stora drag beskriva vad som skedde på det andliga planet i de båda länderna i slutet av 1800-talet och under åren fram till 1905. I denna gemenskap utvecklades ett samarbetets nätverk mellan de båda länderna.

Som källa har jag främst använt Göteborgs Veckotidning (GV), som vid denna tid var en spridd och allmänt läst tidning i väckelsens Västsverige. Motsvarigheten på den norska sidan kan sägas vara Kristelig Tidende (KrTi), metodisternas tidning i Oslo, som hade en stor läsekrets i landet. Som källor har jag även använt andra tidningar från 1905, som haft anknytning till storsamlingarna vid gränsen, nämligen Arvika Tidning, Nya Wermlands-Tidningen, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Svenska Morgonbladet och Jönköpings-Posten på den svenska sidan; Øvre Smaalenene, Smaalenene Amtstidende, Halden Arbeiderblad, Landsbladet, Verdens Gang, Drammens Tidende och Talsmanden på den norska sidan. Tyvärr tycks inte 1905 års utgåva av Indre Smaalenene finnas bevarad i något arkiv.

Vid stormötet i Ed i början av juni 1905, som samlade 1 500 människor, uppmärksammades särskilt predikanten och redaktören Samuel A. Johansson från Göteborg. Hans tal och den bön han bad vid detta tillfälle gav genljud över hela Norden. Sam. A. Johansson var då anställd predikant i Evangeliska Missionsföreningen i Göteborg, nuvarande Betlehemskyrkans Missionsförsamling, och var samtidigt en mycket uppskattad redaktör och ansvarig utgivare av Göteborgs Veckotidning mellan åren 1892–1909.

Denna Samuel Johanssons fredsbön publicerades i juni 1905 i Göteborgs Veckotidning, i Verdens Gang och på första sidan i Smaalenenes Amtstidende (Halden). Jag kommer att i ett kapitel lyfta fram dem som ett exempel på den betydelse man tillmätte dessa gränssamlingar. I Göteborgs Veckotidning från 1905 kan man följa fredsprocessen och den uppkomna krisen utifrån den kristna väckelserörelsens perspektiv. I tidningens ledare och i artiklar ger man visserligen uttryck för indignation och besvikelse, men samtidigt manar man till besinning och försoning.

Som källmaterial har jag även använt gränsförsamlingarnas och vissa organisationers årsberättelser. Jag hänvisar också till några av de stora och omfattande verk som publicerats om unionsupplösningsåret 1905. Det finns också flera historiska skildringar från gränstrakterna, inte minst från Fredrikshald (Halden) i Norge. Min beskrivning innehåller även citat från lokala ”historieberättare”. Här skall endast nämnas Frans Oscar Myrén och hans bror Dalslandsförfattaren Viktor Myrén, den senare känd för sina bygdeskildringar från väckelsetiden ”Mästaren vidgränsen” och ”De goda fotspåren”. Viktor Myrén föddes och växte upp i gränsbygden Nössemark, endast några kilometer från den norska sidan. Han bodde en tid i Sarpsborg, där han arbetade vid Borregaards industrier samtidigt som han skrev artiklar för norska tidningar. Han var intresserad av norska språket och dess olika dialekter.

I samband med krisåret 1905 lär Viktor Myrén ha varit inkallad som soldat på den svenska sidan av gränsen. Hans bok”Gränsfolk” speglar i romanens form året 1905 och gränsbygden, som levde med den överhängande faran för krig fram till den stora fredsmanifestationen vid Bjørkebekk, när fredsuppgörelsen var klar och man samlades till takkefest. Där lär Myrén, då 22 år gammal, ha suttit med och spelat i blåsorkester på den svenska sidan.

Det är min förhoppning att denna skrift, utan att göra anspråk på att vara en fullständig redogörelse för händelseförloppet, skall ge en någorlunda rättvis bild av vad väckelserörelsens folk i gränstrakterna och dess nätverk i de båda länderna betydde för den fredliga lösningen på unionskrisen och vad detta betydde för den fortsatta gemenskapen för folket i gränstrakterna.

Gränsrörelsen visar samtidigt på bönens betydelse, inte som ett pastoralt eller kyrkligt påbud utan som ett kraftigt rop från folket. Den andra, mindre delen av min undersökning handlar om gränsfolkets situation och den fortsatta väckelserörelsens betydelse under ockupationstiden. Den utgörs av några exempel på stämningar och förhållanden i gränstrakterna vid denna så katastrofala invasion av Hitlertyskland och nazismen i grannlandet Norge. Gränsmötena hade pågått fram till och med 1939, men fick avbrytas i samband med att gränserna stängdes. Genom olika kontaktvägar fick man besked om att församlingarnas verksamhet i Norge fortsatte som vanligt. Kyrkorna och missionshusen var egentligen de enda platser som var tillåtna att samlas i. Därför utökades verksamheten på flera håll.

Motståndet mot nazismen, Vidkung Quisling och Josef Terboven skedde på många plan, allt från att trotsigt gå emot mötesbestämmelser till att mer öppet protestera. Många hamnade på interneringsfängelset Grini, en plats där flera oppositionella norrmän torterades svårt, skickades till koncentrationsläger i Tyskland eller avrättades. Bland dem som fängslades fanns biskop Berggrav, som visat prov på kraft och mod i sitt och de norska biskoparnas och prästernas motstånd mot nazismen. 

Gränstrakterna i Sverige fick nu ta emot den stora flyktingströmmen från Norge. Vakterna och gränspoliserna på svenska sidan var starka motståndare till Hitler och nazismen, men det fanns tyvärr en och annan av dessa som nekade norska flyktingar att komma in i landet. De flesta gränspoliser var dock hjälpsamma och gjorde på egen risk fantastiska insatser för flyktingarna. Missionshusen och flera andra lokaler i Sverige blev nu tillfälliga bostäder för flyktingar. Genom hela boken om väckelserörelsen i gränstrakterna finns påminnelsen om bönens betydelse. Man bad i gränstrakterna vid unionskonflikten, men aldrig tidigare hade man använt bönen mer intensivt än under ockupationsåren. Väckelsens folk i Norge hade hemliga kontakter. Där fanns små informationshäften som cirkulerade mellan medlemmar i församlingarna och instuckna hälsningar inne i till exempel ett havregrynspaket, som utgjorde en del av de matpaket som sändes från Sverige. Uppfinningsrikedomen, när det gällde att smuggla in tidningar och annan information över gränsen, var enorm. Man var fast övertygad om att freden en dag skulle proklameras och att den tyska armén skulle tvingas lämna landet. Det fanns en stark motståndsvilja, förenad med hopp och tro. Skildringen omfattar också något av den norska motståndsrörelsen i Sverige och gränstrakterna i Dalsland och Värmland, som betydde mycket för norrmännen i deras motståndskamp, men också av deras besvikelse och bitterhet över att svenskarna tillät tågtransporter med tyska soldater genom landet.