Dag Thorkildsens skildring av norska och svenska kyrkans officiella hållning till unionskrisen och hur olika reaktionerna var bland de båda ländernas präster och kyrkliga ledare till 7:e juni-beslutet är tankeväckande. Hans artikel, ”Kyrkan och 1905”, ingår i boken 1905 – Unionsupplösningens år. Nya perspektiv på ett svenskt-norskt drama. Torbjörn
Nilsson & Øystein Sørensen (red.)
Vilken roll hade kyrkorna krisåret 1905?
Thorkildsen inleder med att kyrkans roll inte behandlats särskilt ingående i historieforskningen omkring 1905. Anledningen kunde vara att kyrkan inte haft någon viktig roll att spela efter ”det moderna genombrottet” vid slutet av 1800-talet.148
Han nämner också om skillnaden mellan de olika formerna av lutherdom i norska och svenska kyrkan, med skilda bekännelsegrunder.
Detta har ju tidigare berörts i denna undersökning i samband med väckelserörelsens bakgrund och nätverk. Väckelserörelsen blev tidigt mer involverad i norska kyrkan, även om det tog tid och kostade mycket, t.ex. Hans Nielsen Hauges fängelsevistelse i tio år. I motsats till i Sverige, där det tog betydligt längre tid och motståndet var hårdare med tvångslagstiftning och t.o.m. landsförvisning och en kraftigare polarisering mellan statskyrklighet och frikyrklighet.
Varför inte norska kyrkan visade större tidigt intresse för unionen skulle, menar Thorkildsen, kunna bero på att kyrkan 1905 var mer fokuserad på ”professorsfrågan”, som rasade under dessa år och som hotat splittra kyrkan och fälla regeringen.149
[…] En närmare granskning visar emellertid att kyrkan och de kristna organisationerna spelade en central roll i kampen om opinionen, särskilt i Norge, där de hade ett vittgrenat kontaktnät och en infrastruktur som nådde ut till minsta avkrok.150
Thorkildsen beskriver hur svenska kyrkans inställning till unionen var.
[…] Inte heller inom den svenska kyrkan var intresset för unionen särdeles stort. Långt mer trängande var utmaningen från en stark och ökande frikyrklighet liksom kritiken från arbetarrörelsen och kulturradikalerna. Allt detta ledde till att det var ecklesiastiken och kyrkouppfattningen som stod på dagordningen.
Som vi tidigare berört blev reaktionerna i Sverige, inte minst inom den svenska kyrkan och bland prästerna, liksom hos de konservativa politikerna, mycket kraftigt negativ till Norges ensidiga upplösning av unionen. Detta fick som resultat att norska kyrkan, som en reaktion nästan enhetligt ställde upp på 7:e juni-beslutet och blev i och med detta en tongivande kraft vid folkomröstningarna den 13 augusti och 12–13 november. ”Ett ja till ett fritt Norge är ett ja till Guds vilja”.151
Norska kyrkans nästan hundraprocentliga uppslutning omkring omröstningen resulterade i 84 procent ja och där nej-rösterna endast var 184 stycken. Åtskilliga bilder och reportage från denna folkomröstning har vi sett, där kyrkorna och prästerna var en samlande kraft.152
Man hade uppmanats att avsluta gudstjänsten tidigt, så att alla fick tillfälle att avlägga sin röst. Tidningarna hade tryckt ja-röstsedlar. Församlingsprästen i Onsø varnade menigheten för att inte göra sin plikt. ”Att inte delta, utan hålla sig borta på söndag är ett heligt brott, det är Gud som givit oss detta land, oss norrmän och inga andra.”
De högröstade inom främst svenska kyrkan blev mindre aggressiva, när resultatet av omröstningen tillkännagavs. Sverige, med kungen i spetsen hade krävt att norska folket skulle få säga sitt i en folkomröstning om unionen, som sedan skulle respekteras. När då denna omröstning blivit klar och det överväldigande resultatet meddelades hade det en avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen.
Thorkildsen.
[…] Också de kristna föreningarna engagerade sig starkt i ja-kampanjen. Det ser vi bland annat i kvinnouppropet som samlade 279.878 namn till stöd för unionsupplösningen. I uppropet deltog 125 kvinnoföreningar 140 inom statskyrkan och nio frikyrkliga föreningar.153
Det som denna studie vill betona är, att det fanns en stor opinion bland väckelserörelsens folk i Sverige, som långt tidigare genom sina många kontakter över gränsen förstått vartåt det hela lutade och som engagerade sig för Norges frihet och för unionens fredliga upplösning.
Dessa verkligt starka opinionsbildande personligheter var för en fredlig lösning av unionskonflikten. De representerade den gränsöverskridande väckelserörelsens nätverk från slutet av 1800-talet och in i början av 1900talet och framträdde vid de stora religiösa riksgränsmötena, med politisk underton, där bönen inte enbart var en önskan om frihet för Norge utan också för en fortsatt fredlig gemenskap mellan broderfolken.
Det var alltså inte ”alla kristna i Sverige”, som bidrog till att
”konsolidera fronten”,154 och det var inte ”alla kristna i Sverige” som behövde ”dämpa tonen”,155 eftersom en betydande del av dem, som framhållits här och dokumenterats, verkat till Norges fördel och för en fortsatt fredlig samexistens, även om unionen upphörde. Dessa självständiga, bibliskt förankrade personligheter som ledde väckelserörelsens opinion för en fredlig lösning av unionskonflikten, behöver lyftas fram och få den plats i historien de förtjänar. De hälsade resultatet av omröstningen positivt, även om det fanns mycket i sättet de norska politikerna hade använt för unionsbrottet som man var upprörd över. Man önskade och bad om en fredlig och ömsesidig upplösning av unionen och en fortsatt samexistens över gränsen. En samexistens som varat i så många år och betytt så mycket, på så många områden, inte minst i gränstrakterna.