Väckelserörelsens nätverk sträckte sig också till kungahus och höga ämbetsmän och officerare, särskilt i Sverige under senare delen av 1800– talet och in i början av 1900–talet. Eftersom detta forskningsfält handlar om väckelserörelsens kontaktnät och dess betydelse för den fredliga utgången av unionskrisen mellan Norge och Sverige 1905, är det viktigt och intressant att ta fram uppgifter som bekräftar på vilket sätt kungahuset varit involverat i detta nätverk. 

Oscar IIs syster Eugenie (död 1889) kom tidigt i beröring med den Rosenianska väckelserörelsen och C.O. Rosenius (1842–1868), som var en av de mest betydelsefulla ledare för den tidiga väckelserörelsen i både Sverige och Norge. Eugenie hade också personlig kontakt med den kända sång– och psalmförfattaren Lina Sandell-Berg (1832–1903), som var en betydande personlighet i denna rörelse.¹³⁵

Eugenie hade en stark påverkan på drottning Sophia. Drottningen sågs ofta vid samlingar i Blasieholmskyrkan i Stockholm och hade kontakt med pastorn och senare hovpredikanten Gustaf Emanuel Beskow (1834– 1899).¹³⁶ Beskow var en av Evangeliska Fosterlandsstiftelsens ledare i Sverige från 1866. Den väckelse som utbröt 1878–79 bland de högre befälen, i vilken prins Oscar Bernadotte också var involverad, hade betydelse.¹³⁷ Prins Oscar blev senare under många år en av de ledande i Blasieholmskyrkan. Drottning Sophia hade också god kontakt med väckelserörelsen i Norge.¹³⁸ 

Det var dock inte alla som uppskattade drottning Sophias kontakt med Beskow och Blasieholmskyrkan. Hon upplevdes som hämmande på etablissemangets fester och nöjen i regeringskretsar och officerskår. Även prins Oscar Bernadotte mötte kritik och ibland hån för sina religiösa engagemang. Kung Oscar tyckte väl att det inte direkt passade en prins att ha andakter för fångarna på Långholmen och att han skulle ta det lite lugnare med sin evangelisation. Men prins Oscar vann, tillsammans med sin hustru Ebba Bernadotte, allt mer förtroende och respekt och deltog i det väckelserörelsens nätverk som bildats och som hade sina förgreningar över gränsen till Norge under lång tid. 

Drottningens förhållande till Norge

Översten vid Generalstaben, Emil Melander (1856–1930), som vi tidigare har nämnt om i samband med kallelsen av Albert Lunde till Blasieholmskyrkan 1905, var nära bekant med prins Oscar Bernadotte och kungafamiljen. Melander har skrivit boken Drottning Sophia. Från den boken saxar vi följande från kapitlet I Norge: 

[…] Jag läste ett brev angående drottning Sophias förhållande till Norge just under det kritiska året 1884. Däri hette det; Drottningen fortfar att vara frimodig och förtröstande och Herren har tagit bort all bitterhet, att hon älskar detta folk mer än någonsin. ”Älskar?” frågade jag. ”Ja”, svarade den tillfrågade, som riktigt kände saken, det gjorde hon verkligen. Man nära på kunde tycka ibland, att hon var lite partisk för norrmännen. Se, drottningen var egentligen demokratiskt anlagd och hade i alla tider en stark sympati för folk med individuell och originell läggning. I Norge mera än i Sverige kom hon i beröring med dylika människor. Där var mindre konvenans och etikett och frånvaron härav slog an på henne.

T.o.m. de personer, som närmast omgav drottningen, var vanligt förrättningsfolk med helt borgerliga sysselsättningar. Hon tyckte om det borgerliga och enkla. Det var denna sida hos norrmännen, som tilltalade henne. På samma gång som hon led av avigsidan, det hänsynslösa och ogrannlaga, som tog sig särskilda uttryck under de politiska striderna. Det har varit en förödmjukelsens tid, heter det i samma brev, som jag ovan citerar och hava de kungliga och kanske mest drottningen haft sorgliga ₁₂₁ erfarenheter.¹³⁹   

 På samma uppslag i Emil Melanders bok berättas om ett möte på slottet i Oslo mellan professor Yngvar Nielsen och drottningen. 

[…] Kungen gick igenom rummet där de samtalade och frågade vad som förhandlades? ”Vi taler om politik”, sagde dronningen, ”og jeg”, säger professorn, ”tilføiede: i al uskyldighed” ”Er det norsk politik, spurgte kongen?” Og da dronningen hadde sagt, ja, lo han – ”Den er sandelig ikke ₁₂₂ uskyldig” – og saa gik han.¹⁴⁰ 

Melander fortsätter med att säga: 

[…] Det varken var första eller sista gången drottning Sophia inlät sig i politiska samtal i det landet, men man kan vara viss, att den talan hon förde var lugnets och besinningens. Hon visade sig även häruti såsom en ₁₂₃ Norges sannskyldiga vän.

Melander beskriver drottningens vardag med att hon oftast tillbringade hela förmiddagarna med läsning av böcker och tidningar: 

[…] På detta sätt och genom all annan lektyr, som konsumerades, blev hon emellertid i viss mån, som en levande uppslagsbok, likt ett konversationslexikon och kunde lämna besked både om vad som uti riket sig tilldragit och vad som hänt i andra länder. Konung Oscar, som inte hade så god tid, behövde bara fråga henne, så fick han veta hur det var ₁₂₄ eller åtminstone var det stod att läsa.¹⁴¹

När det gäller de initierade och omdömesgilla ledare och artiklar Samuel A. Johansson skrev i Göteborgs Veckotidning och inte minst hans där publicerade bön från riksgränsmötet och med den kristna grundsyn drottningen hade, kan vi dra slutsatsen att dessa helt klart nådde inte bara drottningen, utan också kungen och hela den kungliga familjekretsen. Kungen hade ju också nåtts av hälsning per telegram från gränsmötena, som han dessutom besvarat. Det var ett klart andligt språk i formuleringar, argumentation och motivation för ett fredligt slut på konflikten. 

Professor Yngvar Nielsen, Oslo 

Emil Melander citerar professor Yngvar Nielsen, som ofta var tillsammans med kungen och drottningen, när de vistades på det kungliga slottet i Oslo och även svarade för en del av prinsarnas undervisning, där denne vid ett tillfälle skrev.

[…] ”Jag sätter kungen högt; men kanske förtjänar drottningen att sättas ännu högre. Hon är en sällsynt ren och upphöjd natur, luttrad i äkta kristlig tro. Och som moder kan drottning Sophia vara ett mönster till varje familj i hennes rike”.¹⁴² 

Melander citerar också vad Verdens Gang skrev vid drottningens bortgång: 

[…] ”Drottning Sophia blev älskad av det norska folket, icke blott för sina egenskaper, icke blott för sin välgörenhets skull – utan först och främst för sin egen skull”.

Mycket finns att studera om drottning Sophia, om hennes sociala engagemang, som t.ex. Sophiahemmet och vidare hennes omsorg om andra. ”När man gör sin nästa en tjänst, så gör man egentligen blott sin skyldighet.” Allt hon gjorde genomsyrades av en positiv och varm personlig kristen tro, som kanske ibland gjorde henne oengagerad i det hon inte tyckte var så betydelsefullt.¹⁴³ Kungen stöttade drottningen i hennes olika sociala insatser både personligt och ekonomiskt.

Kung Oscar II

I boken från Marker Historielag 1995: ”Unionsoppløsningen i norske og svenske grensetrakter 1905” citeras historikern Grimberg under rubriken: ”Grensebefolkningen på begge sider av Kjølen. I svensk gränsbygd”: 

[…] ”Det var i främsta rummet gamle kung Oscars förtjänst, att den skandinaviska halvöns båda folk besparades förbannelsen av ett människoslaktande, vilket skulle ha gjort dem till ett lättfångat byte för en granne som längtade efter att med sig införliva det nordliga Norges isfria hamnar och Norrlands rika järngruvor”.¹⁴⁴ 

[…] ”För den åldrade och trötta Oscar II blev unionsupplösningen en besvikelse. Det berättas, att på nyårsafton 1906, hans sista, bad han att få bli väckt vid tolvslaget för att bedja och att man då hörde honom bedja om välsignelse över de båda folken på den skandinaviska halvön. Brödrafolkens väl var tydligen fortfarande hans hjärtas valspråk”. 

Waldenström nämner i sina minnesanteckningar när han efter att ha kommit hem från en resa till Kina 1907 besöker Oscar II för att förmedla en hälsning från vice kungen Tuang-Fang och de svenska missionärerna. Han skriver där, att kungen var mycket svag till sin hälsa, men att han ändå tar emot Waldenström och hälsningen han hade att förmedla och ber honom framföra sitt tack för densamma. 

Sedan kom han in på de politiska händelserna, som naturligtvis låg tungt på hans hjärta. ”Ser du”, sa han, ”jag ville fred”. – ”Hade svenska folket velat krig, så hade jag naturligtvis gått med, men vad hade vi därmed vunnet? Vi hade möjligen kunnat göra Glommen till gräns för Sverige, men vad hade det varit för vinst?”¹⁴⁵

Waldenström kommenterar detta uttalande av kungen i sina anteckningar med att han kanske hade rätt, den gamle konungen, däröver får historien döma. Men vad man alltid kan säga och med fullkomlig visshet uttala, det är vad konungen gjorde, det gjorde han i fullkomlig övertygelse att han handlade rätt. 

Emil Melander, som efter en del stridigheter med kolleger inom krigsmakten, uppmanades att ta emot utnämningen som överstelöjtnant vid generalstaben och arbeta på nya krigsministerns härordning och där kungen gått med på detta, för att undvika ytterligare problem. Melander mer eller mindre tvingades att acceptera denna utnämning. Han nämner att kungen nästan hade kört ut honom i ilska över hans motstridiga uppträdande. Melander accepterade senare utnämningen och skriver: 

”Konung Oscar visade mig emellertid även efteråt ständigt den största vänlighet, och jag skall alltid bevara honom i ett icke blott vördat, utan älskat minne. Han gav ju ofta efter för fridens skull, men som en norrman sa om honom efter 1905, han var dog en Konge”!¹⁴⁶ 

Oscar II:s handlingssätt uppmärksammades internationellt 

I Närkesbladet, med anknytning till baptistsamfundet, kan vi den 17 juli 1905 läsa, under rubriken ”Redaktionellt”, att konung Oscar mottagit i audiens en representant för den stora, ansedda tidningen Frankfurt Zeitung och där hade med honom ett timslångt samtal i norska frågan.

Korrespondenten skriver: 

 Konungens indignation över det norska tillvägagångssättets art kom naturligt till uttryck, men ännu alltjämt hoppas konungen kunna göra en skillnad mellan de ansvariga politikerna och flertalet av det norska folket, hvilket vore vilselett. I synnerhet känner konungen sig kränkt av beskyllningen, att han skulle ha begått ett författningsbrott, medan det tvärtom var Norge som, utan att avvakta det lagligen fastställda, tre gånger upprepade vetot från monarkens sida, redan efter första vetot i konsulatfrågan framkallade brytningen. 

Planmässigheten i detta tillvägagångssätt visade karaktären av sammansvärjningen, vilket konungen vid sin höga ålder efter en så lång författningstrogen regering verkligen icke trodde sig ha förtjänat. På min anmärkning, att hela världen beundrade konungens vishet och måttfullhet och att hans vidhjärtenhet kommer att tjäna som ett föredöme, svarade monarken, att han var mycket tacksam därför. Men han önskade blott, att Norge icke en gång komme att få böta för den mot honom begångna orätten, då han såsom gammal man erfarit, att försynen drog försorg om vedergällningen. För sin personliga del hade han emellertid uppriktigt förlåtit. Den vidare avvecklingen och likvidationen hade han överlåtit åt det svenska folket, vars regering enligt hans mening under denna svåra tid visat takt och försiktighet. 

Han hoppades av hela sitt hjärta på en fredlig lösning, emedan Sverige icke borde medels ett besegrat Norge hänga en kvarnsten om sin hals. En prins av sitt hus kunde han icke sända till Norge, såväl på grund av den oförrätt, som tillfogats honom, som på grund av det misstroende, som dynastin i så fall lätt kunde utsätta sig för i båda landen. 

Blott i det fall att den svenska Riksdagen uttalade en bestämd önskan därom komme han att ännu en gång taga frågan i övervägande. Inom den kungliga familjen vore alla eniga och det förefanns ingen skiljaktighet i uppfattning angående denna eller någon annan punkt. En eventuell senare allians låge huvudsakligen i Norges intresse. 

I Närkesbladet den 18 juli under rubriken ”Redaktionellt” kan vi läsa: ”Som ett bevis på vad man tänker om den svensk-norska konflikten i den amerikanska västern må återgivas följande uttalande i The Daily News i Denver, Colorado”:

 Det sätt, varpå de norska och svenska folken mäta de förvecklingar, som uppstått genom norrmännens krav på oberoende, är en läxa i civilisation och värdighet. I stället för skrän och militära demonstrationer i stället för fejder och olyckor i följe, men med inga resultat, skrida dessa lugna, självbehärskade och självaktande nationer lugnt till verket att finna den klokaste, mest tillfredsställande och tryggaste lösningen för sin framtida välfärd. Konung Oscars hållning är lika glädjande att se, som den är gripande. 

Hans enda omsorg tyckes vara att visa de folken att han på intet sätt våldfört sig på konstitutionen, utan strängt lytt landets lagar. Detta är ett anmärkningsvärt skådespel. Utestängd från halva sitt kungadöme, sannolikt berövad en stor del av sitt apanage, är monarkens främsta intresse och det enda han insisterar på, att ingen blodsutgjutelse får komma till stånd, samt att folket skall veta det han varit konstitutionen trogen. 

Man får hoppas, att tsaren inte är alltför upptagen av sina egna angelägenheter för att lägga märke till denna situation och att lära av den vari en verklig konungslighet består”. 

Kungens kontakt med väckelserörelsen

Kungen var neutral, religiöst sett. Den mesta kontakten med väckelserörelsen fick han genom sin syster Eugenie, sedan genom drottningen och prins Oscars engagemang.

I första hand var han den svenska kyrkans överhuvud och det var starka band mellan kyrka och stat. Eftersom prästerna intagit en så klart negativ inställning till Norges handlingssätt, där han bl.a. fick ta del av den militanta hovpredikanten Elias Daniel Heumans beryktade predikan i Adolf Fredriks kyrka midsommarafton 1905, där denne hotade med våld mot Norge, fick kungen hålla en balans i sina kontakter med väckelserörelsens företrädare.¹⁴⁷ Men man kan dock som en sammanfattning säga att kung Oscar II hade en stor respekt för väckelserörelsens folk och ledare, mycket beroende på drottningens kloka och varma personlighet och hennes välgrundade synpunkter och kommentarer. Sam. A. Johanssons artiklar riktade till Oscar II, tillsammans med många andra tankar, förböner och hälsningstelegram blev med all säkerhet en styrka i de riktigt avgörande stunderna.