Väckelserörelsens syn på unionen och dess argument 1905 för en fredlig lösning av konflikten mellan Norge och Sverige tar vi del av, med särskild utgångspunkt från Göteborgs Veckotidning (GV) och Sam. A. Johansson i Sverige, med anknytning till Svenska Missionsförbundet (nuvarande Svenska Missionskyrkan) och Kristelig Tidende (KrTi) metodistkyrkans centrala organ i Norge. 

Kristelig Tidende

Här följer en presentation av Kristelig Tidende hämtat från ”VÆR FRA VEST”.¹¹⁵ Fra Metodistkirkens historie i Norge, under rubriken Bladene: 

[…] ”Bladet som fra nyttår 1878 heter ”Kristelig Tidende”, har haft en flersidig oppgave. Det har vært et bindeledd mellom menighetene, et medlingsblad til menighetsforstanderne, i noen moen grad et debattforum og i høy grad et oppbygelsesblad”.

    I bladets programerklæring heter det ”at det på evangelisk kristelig grunn vil virke for religiøs opplysning […] å inneholde religiøse avhandlinger, kirkehistoriske skildringer, kirkelige etterretninger og små fortellinger av oppbyggelig innehold”. Det heter vidare at ”bladets nødig vil innlate seg på lærestrid med andre kristne samfunn, men ønsker å holde fred med alle fremt detta er mulig”. 

[…] ”Redaktørene av Kristelig Tidende har haft en meget betydelig posisjon innen vår kirke for så vidt som bladet er kirkens fremste evangelist og dessutom har anledning til å gi uttryck for Metodistkirkens syn på spørsmål som er oppe i tiden”.

(Redaktør i 1905 till 1.8, årskonferensen var Anders Olsen. Etter 1.8 var det Ole Olsen, Emil Halvorsen og C.V. Duckert hvor av den siste ser ut at ha en samordnene funksjon. Under krigen var Eilert Bernhard redaktør). 

Olika reaktioner i Sverige och Norge

De flesta som skildrat svenskarnas och norrmännens reaktioner i samband med att 7:e juni-beslutet offentliggjorts talar om att i Sverige reagerade man i det närmaste chockartat. Att norrmännen själva i stort hälsade beslutet positivt och att man där också trott sig kunna få förståelse för sitt handlingssätt hos svenska folket, men blev överraskade över den hårda reaktionen de mötte hos svenskarna.¹¹⁶

Det är helt klart, när vi i denna skildring särskilt ser på väckelserörelsens attityd och uppfattning om 7 junibeslutet, hur man tog emot Norges ”unionsbrott”. Man såg norrmännens handlande som ett svek och en trolöshet, men man var välinformerad och klar över det verkligt kritiska läget. Redan innan ”utbrottet” manifesterades till dessa storsamlingar i bön och förbön för att, hur det än går med unionen, fred dock ska kunna förbli rådande mellan broderfolken. 

I motsats till den officiella svenska och norska Kyrkans hållning, där man i Norge till en början mötte beslutet mest med överraskning och förvåning, men snart nog, till stor del slöt upp kring de politiska ledarnas handling. Medan man i Sverige mötte Norges handlingssätt med bestörtning och med en kraftig indignation. Det visar på att man i kyrkliga kretsar över huvud taget tidigare inte varit så engagerad i unionsfrågan, varken i Sverige eller i Norge.¹¹⁷ 

Det som förvånar när man läser historiska dokument om unionsupplösningen 1905, är att man där inte närmare gått in på det mycket omfattande nätverk väckelserörelsen hade vid denna tid och sedan lång tid tillbaka. Kontakterna i gränstrakterna med förgreningar över stora delar av båda länderna var betydande. Visserligen nämner man om hur olika norska och svenska kyrkans hållning gentemot den lekmannainriktade väckelserörelsen var. I Norge hade väckelsen fått ingång lika mycket i inomkyrkliga, mer lekmannaledda föreningar, som i de friare samfunden. Här kan vi inte lika lätt särskilja kyrkligt och frikyrkligt. I Sverige fanns ju dock den inomkyrkliga, mer lekmannaledda organisationen EFS, som tidigare genom Rosenius verksamhet hade betydande kontakter med Norges kristenhet. Vidare fanns en del enskilda präster, som var engagerade i väckelserörelsen, av vilka några medverkade vid de aktuella gränsmötena. 

Av dokumenten fram till och med unionsupplösningen kan vi också konstatera väckelserörelsens inverkan på drottning Sophia, där hon och även prins Oscar och hans gemål Ebba Bernadotte var djupt involverade.¹¹⁸ Detta kan vi läsa om i Emil Melanders bok, Drottning Sophia. Några minnesblad 

Drottningen var mycket intresserad av de politiska skeende och höll sig välinformerad om det dagsaktuella läget, dels genom personliga kontakter i Norge och Sverige och dels genom att hon dagligen läste en ovanlig mängd tidningar. Samma intresse (som för böcker) hade hon för tidningar. De satte henne ännu bättre i kontakt med den levande världen, med nutiden och alla brännande spörsmål.

 Hon läste tidningar i massor: alltid Times och en tysk tidning och så svenska och norska av alla sorter och färger. Då hon läst en tidning, kastade hon den på golvet och tog en ny. När man kom fram till henne, sa någon, var det som att vada genom ett hav av tidningar.¹¹⁹ 

Kammartjänaren Malmqvist bekräftar i Melanders bok, att det inte var någon måtta på tidningsläsandet. Man ska då samtidigt vara klar över att drottningen sannolikt också med intresse tog del av väckelserörelsens artiklar och inlägg under unionskonflikten i både Sverige och Norge. Hon hade följt den norsk/svenska väckelserörelsen sedan långt tillbaka och den aktualiserades också på nytt, som vi tidigare antytt, genom Albert Lundes besök i Blasieholmskyrkan, Stockholm 1905. 

Förklaringen till varför väckelserörelsen hade detta stora engagemang för unionen går säkert att finna i det nätverk och i den bakgrund den skapat mellan länderna under senare hälften av 1800–talet och som nådde sin kulmen i början av 1900–talet. Där fanns en djup samhörighet, starka gemensamma rörelser som inte enbart handlade om en andlig upplevelse och gemenskap utan också om ett betydande socialt engagemang. 

De årliga gränsmötena formades detta år till storsamlingar. Samhörigheten och det man gemensamt upplevt under många årtionden stod i fokus. Man ville gjuta olja på de upprörda vågorna och till varje pris undvika en väpnad konflikt. Det är anmärkningsvärt att inte denna väckelserörelses engagemang uppmärksammats mer i de historiska skildringarna från 1905. Man nämner om några religiösa missionsmöten efter den norsk–svenska gränsen, där man samlats i bön, men detta sker ofta på lite mindre undanskymda platser och mer i förbigående. Det visar på att forskningen här varit för generaliserande. Det var stor skillnad på reaktionerna hos ”de kristna” i Sverige. 

Unionsdebatt på bred front i Norge och Sverige

Under många år hade tonen i inställningen till unionen, som upprättades 1814¹²⁰ från Norges sida pendlat mellan hopp och förtvivlan. Norge ville kunna öppna egna konsulat och önskade också själva få utse sina statsråd. Svenskarna hade lyssnat och lovat förändring, men i praktiken hände ingenting. Processen hade alltså pågått under lång tid. 

Wecko–Posten (Baptisternas tidning i Sverige) införde den 18 maj ett citat från Dagbladet, som kan sammanfatta till en del norrmännens känslor inför uppbrottet:

 Dagbaldet har för den 16 maj en artikel. Vari tidningen med hänsyn till förhållandet mellan Spanien och Portugal, samt mellan Holland och Belgien visar, att geografiskt naboskap icke alls ger anledning till politisk union. ”Vi norrmän ha”, så slutar artikeln, ”nu i 500 år levat i mer eller mindre intim forening med Danmark og Sverige, herre gud – låt oss få 500 år før oss själve. 

Debatten hade varit intensiv på olika nivåer och under många år mellan broderfolken. Flera kända personer från båda länderna hade under lång tid fört debatt om unionens vara eller icke vara. I Norge t.ex. Bjørnstjerne Bjørnson och i Sverige bl.a. August Strindberg, Selma Lagerlöf, Ellen Key och Hjalmar Branting. Man kan med fördel ta del av Inger Hammars bok För freden och rösträtten om kvinnorna i den svensk–norska unionens sista dagar, där kvinnornas insats för freden belyses. Floden av dagstidningarnas debatter, ledare och rubriker finns också lättillgängliga. Mikrofilmer, digitalt och via nätet där finns det åtskilligt att ta del av. 

När man läser kungafamiljens uttalanden kan det konstateras att man åtskilliga gånger varit förtvivlad över norrmännens avoghet och brist på samarbetsvilja. Det berättas att kungen och hans familj redan långt tidigare hade samtalat om att kung Oscar II skulle avsägas sig den norska kungakronan. Det visar sig efter hand att strategin från Norges sida hela tiden varit, att på sikt underminera kungens ställning för att till slut kunna avsätta Oscar II som Norges kung. Det var denna avvaktande hållning, som kunde vara irriterande på svenska sidan och påverkade säkert också att förhandlingarna dragit ut på tiden. 

Väckelserörelsen i Sverige slår an tonen

Göteborgs Veckotidning 8 juni 1905. 

Norge gör revolution. Konung Oscar avsättes. 

Vad man väntat har inträffat. Norge har beträtt revolutionens väg. Unionen har upplösts. Konungen är avsatt. Sedan den norska regeringen förklarat sig icke vara regering längre, har Stortinget i går enhälligt valt en provisorisk regering, vartill utsetts de förutvarande statsråden, samt tillika uttalat att ”föreningen med Sverige under en konung är upplöst”. Stortinget har likaså antagit en adress till konungen, vari lämnas meddelande om de träffade åtgärderna. Däri uttalas, att de från Stortinget och nationens sida icke näres någon misstämning mot konungen personligen, mot hans dynasti eller mot det svenska folket och Stortinget anmodar om konung Oscars medverkan till, att en yngre prins av huset Bernadotte kan bestiga Norges tron. 

Under gårdagen har Stortinget ock utfärdat en proklamation till norska folket med omnämnande om vad som skett samt med uppmaning till folket och särskilt till ämbetsmän, civila, militära och andliga, att lyda den nya regeringens bestämmelser. Kommenderande generalen och amiralen har skyndat sig att ge dagorder till sina underordnade inom hären och flottan om att dess högstkommenderande hädanefter är försvarsministern general Olsøn. Konungen har igår avsänt telegram till statsministern och Stortingets president, däri han på det bestämdaste protesterar mot regeringens handlingssätt […] 

Vad som skett är ju helt klart ett öppet brott mot både konungen, grundlagen och unionsförfattningen. Det är därför med harm man ser, att Stortinget vill påskina att det gällt upprätta laglig regeringsmyndighet i landet, då förhållandet är raka motsatsen. Emellertid har även den andra parten i unionen, Sverige, ett ord med i laget. Och till dess att det givit sitt samtycke till skilsmässan står den gamla överenskommelsen kvar. Det gäller ock att se, vilken ställning stormakterna kommer att intaga till den nya staten. 

Urtima riksdag torde nu snart komma att inkallas. Den får det svåra uppdraget att avgöra Sveriges ställning till det timade. I Allmänhet kan sägas, att Sveriges folk börjat tröttna på unionen genom det ständiga missnöjet från Norges sida. En påtvingad union är ju ej heller av något värde. Sverige har med Guds hjälp förr rett sig ensamt; det torde med samma bistånd kunna göra så även hädanefter 

Väl är, att från alla sidor i Sverige betonas, att det skedda ej må föranleda till brytandet av freden. Måtte i fortsättningen intet inträffa, som kan draga med sig ett förödande krig. Med hjärtligt deltagande måste man tänka på den gamle kungen, som nu i sin levnads afton drabbas av en så bitter sorg. Med oavlåtlig omtanke har han sett även på Norges väl och detta land har under föreningen med Sverige nått en utveckling som aldrig till förne. Må Gud med sin mäktiga hand beskydda nordanlanden och leda det hela till en god utgång för båda parter! ¹²¹ 

Här kan man utläsa inställningen som väckelsefolket hade till unionen. Man tyckte verkligt illa om Norges handlingssätt, men ville inte sätta så stort värde på upprätthållandet av denna union, som egentligen från början var påtvingad, att det under några omständigheter fick utlösa en väpnad konflikt. En påtvingad union är ingen bra union. 

Reaktioner bland väckelsens folk i Norge

Kristelig Tidende (KrTi) 16/6 1905. 

      Den politiske cituation. 

 Det skritt som Regjering og Storthing tog i dag den 7 juni, er det mest alvorlige og viktige Skritt, som er taget av de norske Statsmakter siden 1814, et Skritt der var uundgaaelig etter Kongens Sanksjons Nægtelse av Storthingets Beslutning om Oprettelse av eget Konsulatvesen for Norge – en Sanksjonsnægtelse til trods for en enstemmig Storthings Beslutning og inom den hele Regjerings Raad saa vel som mod det hele norske Folks ønske, og tiltrods for at Kongen selv visste og officielt erkjente at han ingen annen Norsk Regjering kunde faa, og at Konungen ved denne sin handling – uten Regjering stillede seg selv utenfor Forfatningen. 

Den 7 junibeslutningen erklærer altså, at den konstitusjonelle Kongemakt er ved den Situasjon, som Kongen ved sin Sanksjonsnægtelse har frembragt, traadt ut av sin Funksjon som Norges Konge og derfor bemyndiger Storthinget det i dag avtraadte Statsraad till inntil videre som den Norske Regjering, at utøve den Kongen tillagte Myndighet i overensstemmelse med Norges Riges Grundlov osv. 

Samtidig vedtok det en Adresse till hans Majestet Kongen, hvori Thinget meddelte sin Beslutning og de Grunner, som havde nødvendiggjort den og anholdt tillige om Hans Majestets Medvirkning til, at en av Kongehusets Prinser maatte tillades at modtage valg som Norges Konge. Det var en helt igjennom bestemt, men velformet og hensynsfull Adresse, og paahørtes staaende av Thingets Medlemmer, av hvilke mange var synlig bevegede. 

Saa langt er vi kommet ved den Storsvenske politikk. Hvor det vil ende staar i Guds haand. ”Han faar raade.” Men i tillit til at Ret og Retferdighet skal skje og Sannheden seire, faar vi haabe paa en god løsning. 

Men Tiden er alvorlig, den maner os alle til Ydmygelse for Gud. Bekjendelse av vore Synder og Utakknemlighet og for misbrugt nasjonale og aandeliige Goder og Privilegier. La Tidens alvor mane os til inderlig Bøn til Gud om at vort Folk i det store og hele maa vende seg til Ham, og at Ham maa styre og overstyre alt til vort Lands og Folks Lykke, og at Fredens Septer maa hvile over Norden, Gud til Ære og Folket til velsignelse paa ethvert Omraade. ¹²²

På den norska sidan ville man inget hellre än att freden mellan folken skulle bestå, trots deras beslut att bryta unionsavtalet. Upprepade gånger talar man om att det fredliga förhållandet med Sverige och svenskarna skulle upprätthållas, även om Norge och norrmännen skulle få sin politiska frihet.

Uttrycken ”allt står i Guds hand” eller ”Gud får råda” återkommer ofta. Ett ja till unionsupplösningen är ett ja till Guds vilja om ett fritt Norge, så lät det i argumenten vid folkomröstningen om unionen. Det skrev man på stora plakat, som ställdes upp i kyrkorna på valdagen. I avslutningen av ovanstående inlägg kan man känna igen vissa ord och uttryck som också Sam A Johanssons använder i sin bön på mötet i Ed. Det visar på en djup samhörighet mellan väckelsens folk i insatser för fredens bevarande mellan broderfolken, trots olika politiska synsätt. 

Argumenten från norsk sida var att de norska statsmakterna hade handlat rätt, när de yrkade självständighet för sin utrikespolitik och för sin rätt att välja egna politiska ledare för sitt land. De menade att kungens nekande till sanktion av Stortingets beslut på så sätt , som de uttrycker det ”stillede seg sjelv utenfor Författningen”, men menade sig visa generostitet genom att föreslå kung Oscar II att medverka till att en av kungahusets prinsar utsågs att väljas som Norges kung. 

Några anteckningar på ett deltagarbevis

Som ett exempel på hur tankegången var hos väckelserörelsens representanter, när man i förtrolighet möttes, kan vi peka på vad som stod på baksidan av det ”adgangstegn”, (deltagarebevis) som A C. Ødegaard från Halden fått av Odhelius, när denne medverkade vid Riksgränsmötet i Ed den 3–4 juni 1905. Det fanns med på utställningen ”Union paa grensen 1905” på Fredrikstens fästning, en utställning 100 år efter unionsupplösningen och fanns även med i den omfattande tryckta presentationen av utställningen utgiven av Halden historiske samlinger. Där kan man se en bild på pastor Ødegaards adgangstegn til misjonsmötet på Ed i juni 1905 undertecknat av O. B .Odhelius.¹²³ På baksidan står antecknat: 

Mann og mann imellom i Sverige uttaler at det svenske folk ikke anser unionen så viktig at det kan være tale om å ofre svensk blod for kongens norske krone – det er en sak han får ordne med nordmennene utan det svenske folks hjelp. 

Metodistpastorn A. C. Ødegaard låg också bakom telegrammet till SMF:s konferens i juni 1905 från de ledande pastorerna för frikyrkorna i Halden. Ungefär samtidigt kom ett hälsningstelegram från Metodisternas årskonferens i Oslo till det svenska systersamfundets årskonferens förmedlad genom metodisternas tidning Svenska Sändebudet. Vi återkommer till det missförstånd och den debatt, detta telegram åstadkom. 

Predikanten J. Norberg, församlingsföreståndare i Betlehemskyrkan i Göteborg (från 1902), dessutom riksdagsman och Sam. A Johanssons medredaktör på GV, var lite vassare i sina uttalanden. Hans inlägg var mer konservativa och riktade ofta också en viss udd åt politiska motståndare. Norberg skriver under rubriken ”Nordens framtida öde” om unionskrisen sett från ett europeiskt perspektiv, där han trots sin skarpa kritik också uppmanar till bön och åter bön. 

Göteborgs Veckotidning den 22 juni 1905. 

Nordens framtida öde. Undertecknat J. Norberg. 

 När detta skrives, sammanträda svenska folkets lagvalda ombud till urtima riksdag, där icke blott Sveriges utan hela Nordens framtida öde skall avgöras. hela Europa aktar med spänd uppmärksamhet att få höra, vad svenska representationen denna gång månde komma att säga. Regeringar och diplomatiskt invigda blida med en viss fruktan följderna av det vänstervridna Norges revolutionsbragd. Endast den part, som satt leken igång, fruktar icke. Nationalfåfängan har berövat detta partis ledande män deras syn– och besinningsförmåga …  

Här anslår den ”försvarsvänlige” Norberg¹²⁴ en mer politisk, konservativ frikyrklig ton och angriper den ”vänstervridna Norges unionsbragd.” Kritik mot det prestigefulla i att få upprätta egna konsulat. Han nämner om rädslan för ett försvarsmässigt försvagat Norden. Om att Norges folk har en annan mening än sina ledares och att detta säkert kommer att visa sig vid en folkomröstning. Om resultatet av omröstningen blir den att Norges folk gör gemensam sak som sina ledares, då må vi räcka dem handen till vänskapligt avsked. Han avslutar med att alla bör bedja till Gud om att allt må lösas till det bästa för båda brödrafolken. 

[…] Må det norska folket förhjälpas att fritt och otvunget få giva sin önskan i frågan till känna. Gör det då gemensam sak med de nuvarande ledarna, må de räcka dem handen till vänskapligt avsked och sedan även vi taga vår sak ”i egen hand”. En förening, som icke är vänskaplig, är sämre än ingen förening alls […] ett drygt ansvar vilar därför på dem, som nu har att säga det sista och avgörande ordet i frågan. Må alla Guds barn bedja och åter bedja om ljus och förstånd för vederbörande att nu i frågans elfte timme kunna pröva vad bäst är för de båda brödrafolken. Må vår vördade konung även i dessa kritiska ögonblick få den glädjen att se sin livsuppgift: ”brödrafolkens väl”, komma att förverkligas. Hela det svenska folket unnar honom att få fläta även den lagern av kunglig fredsbragd bland de många andra, som pryda hans ärorika och för båda folken lyckliga regering. 

Utdrag från kung Oscar II:s trontal

GV den 22 juni. 

Tidningen redogör för det tal kungen höll vid den urtima rikdsdagens öppnande, där han bl.a. yttrade: ”Det förslag, jag i sådant hänseende framlägger för er, går icke ut på att möta orätt med maktmedel. Huru betydelsefull för de skandinaviska folkens trygghet unionen än må vara, icke är den värd de offer, som skulle betingas av tvångsåtgärder. Av föga nytta för Sverige skulle i sanning den union vara, som på ett sådant sätt blev Norge påtvingad. Nej, må svenska folket låta sig ledas av klok självbehärskning och give Gud Sverige kraft och enighet att inom egna gränser återvinna vad det genom upplösning av unionen skulle förlora”.

Sam. A Johansson fortsätter att framföra synpunkter

Ledare i GV den 29 juni 

Under rubriken ”I unionsfrågan”. 

 ”Urtiman” viktig. 

 På det senaste århundradet har väl i vårt land aldrig någon riksdag  sammanträtt under allvarliga förhållanden än den nu pågående urtiman. Det gäller ju att besluta hur Sveriges konung och folk skall ställa sig gent emot den norska, enligt svensk synpunkt så omogna och retsamma revolutionen. Det gäller ju att besluta om det bästa, visaste och för framtiden mest resultatbringande sättet att komma tillrätta med norrmännen om en upplösning av unionen på fredlig väg genom ömsesidigt samförstånd. Det gäller att finna utvägar till att den vänskap mellan brödrafolken, som genom revolutionen blivit satt på så hårda prov, må kunna komma oberoende av unionen, åter bli rådande. 

Är Norge att lita på? 

Vi är förvissade om, att både svenskar och norrmän önska och vilja att unionsupplösningen må ske så fredligt som möjligt, på det ingen droppe blod därför må offras. För oss svenskar är unionen både från ekonomisk och försvarssynpunkt icke värd en droppe blod och härom tror vi alla svenskar vara ense. Ty unionen har kostat oss ganska dryga utgifter i jämförelse med norrmännen och det försvar man vid behov skulle enligt lag har rätt att fordra av Norge är sannerligen icke att lita på, ty när norrmännen så lite aktat lag och edligt ingångna förbindelser mot konungen och unionen, som revolutionen nu visar, så kunna de svika oss i farans stund och övergå på fiendens sida. Nog ha de varma ”äresfølelse”, men sådant handlingssätt som revolutionen varken skaffar eller upprätthåller en ära, som kan giva ren njutning åt den rena ärekänslan. 

Norges revolutionära sätt. 

Den fördel Norge däremot haft av unionen synes mig vara vida större än Sveriges. Men de ha icke kunnat se och värdera den och då nu unionen blivit ett farligt tvistefrö, så bör den upplösas. Men det revolutionära sätt som norrmännen använt, är det, som gjort saken för oss svenskar så ömtålig och retsam, ja ärekränkande. Oss synes nämligen, att med unionsupplösningen kunnat ske på överenskommelsens väg, utan kränkning av eller brytning med de lagar, varpå unionen är grundad. Då norrmännen vidare erkänna att de älska och vörda vår gemensamme konung och hans regering varit för dem till rik välsignelse, så synes det nästan oförklarligt, hur deras samveten och rättskänsla kunnat tillåta dem att begagna sig av det kritiska läget, som sanktionsvägran hade med sig, för att därigenom taga sig anledning och tro sig ha rätt att avsätta en konung, som icke skadat utan befordrat deras väl och uppsäga honom den tro och lydnad, vartill de genom ed förbundit sig. Bevisar det trohet och erkänsla? 

Orättvist, ärekränkande och retsamt. 

Visst är detta förfarande från svensksynpunkt orättvist, ärekränkande och retsamt såväl för vår konung, som vårt folk samt visar norrmännens underliga begrepp om suveränitet i fråga om brytningen av de ömsesidiga unionsförbindelserna, där varken Sverige eller Norge kan tala om suveränitetsrätt att bryta, utan måste å ömse håll böja sig för ömsesidig överenskommelse på grund av å någondera sidan skedd uppsägning om laglig skilsmässa skall ske. Godtycklig brytning, är icke det missbruk av suveränitet? 

Lugn och sunt omdöme. 

Här gäller det alltså att vår regering och vår riksdag behåller lugn och sunt omdöme, så att de icke låta sig övervinnas av det onda, så att de komma att likna norska Stortinget och gå samma retsamma väg som detta, förblindas av sin ”äresfölelse” gått. Må riksdagen kunna besinna, att den ära man skaffar sig genom våldsmakt är icke någon sannskyldig ära, utan är en ära efter hednisk och icke enligt kristligt begrepp, ty på den vägen övervinner man aldrig hjärtan. Den liknar rovdjurets som kan bemäktiga sig och behålla sitt rov. Den enda glädjen man får på den vägen är hämndens tillfredställelse och en sådan ära är bitter och kostsam både då det gäller att vinna och att behålla den. Den har kommit till stånd genom övermakt, våld och uppblåsning av vare sig verkligt eller förment rättshaveri. Men den ära, som vinnes på den sanna rättfärdighetens väg, den rättfärdighet, som icke blott är krävande utan även givande och har till mål att vinna dens hjärta för sanning och rättsinne, av vilken man blivit förorättad, den äran är av ovanligt värde.¹²⁵  En tvångsunion. 

Unionen med Norge har mer eller mindre från första början varit en tvångsunion och därför har dess nära hundraåriga tillvaro icke kunnat utplåna den för norrmännens ”ärefölelse” sårande misstanken, att Norge av Sverige ansetts såsom en underordnad stat, vilken misstanke ju i det stora hela är falsk. De erkänna själva, att denna unionstid varit Norges lyckligaste tid och ändå talar de om förtryck från Sverige. Varuti består då detta förtryck om icke unionslagen; och då har ju Sverige samma förtryck av Norge, som Norge av Sverige. Det hela bevisar alltså omöjligheten av att genom våldsmakt vinna hjärtan. En union på tvångets väg är mera till skada än till gagn och kan bliva täckmantel för lurande försåt. 

Storslaget och glädjande. 

O, hur storslaget och glädjande, att vår gamle vördnadsvärde och älskade konung kunnat göra det offer, det har med sig att icke genom våld och blodsutgjutelse vilja tilltvinga sig sin lagliga rätt. Därigenom krönes han på sin levnads afton med en ära, som vida överglänser största krigshjältars, ty han träder i Fridens konungs fotspår. Salomo säger: ”Den som råder över sitt sinne är större, än den som vinner stora städer.” Denna storhet har vår konung bevisat sig äga. Han är den förste monark i Europa, som beträder denna väg. Det vill mod till att så där gå emot strömmen och det vanligt rådande. Det vill mod till att bära den smälek en krigslysten dårskap utgjuter över honom. Må Gud styrka honom i detta mod, ty på denna väg kan han vinna större segrar, än med svärdet. Han ska få skörda kärlek och välsignelse från Gud och människor, både från svenska och norska folket.  Ha friden som mål. 

Kan nu vår riksdag besegra sin hämndrättskänsla och med konungen i spetsen gå samma väg och fatta sådana beslut, som ha friden till mål på sanna och rättvisa grunder, så vore det något storartat för vårt land, att på sådant sätt begynnande på fridens väg. Sverige gör häri, såsom mig synes, den största vinsten från alla synpunkter, vilket framtiden kommer att bevisa; och deras munnar kalla, som kalla detta sätt för feghet, skall nog bliva tystade. 

Ingen sannskyldig ära. 

Det vore hemskt om brödrafolken genom blodsutgjutelse skulle bliva varandras plågoris. Vilken som än blir segrande i den duellen, någon sannskyldig ära blir det dock icke följden av denna seger. Den har i stället med sig för båda folken en kraftuttömning, vars följder kunna bliva de mest fruktansvärda, samt sår som aldrig torde kunna läkas. Vilket ansvar vilar då icke över de personer och den press, som så lättsinnigt, utan att sunt beräkna följderna ropa: ”I gevär!” och upphetsa till blodig hämnd. Det synes icke synnerligen akta människoliv eller brödrafolkens väl. 

Ödmjukt bedja fridens Gud. 

Då vi veta, att Gud leder människors och furstars hjärtan såsom vattenbäckar samt vänder folkets tankar, så låt oss enträget och ödmjukt bedja fridens Gud, att han må leda tankarna och besluten på riksdagen så, att de gå i den riktningen, att vi bliva förskonade för krigets fasor. Må alla, som tro att Gud hör bönen, nu under riksdagen gemensamt anropa honom därom! Undertecknad av S.A. Johansson.¹²⁶

Den 3–4 juni medverkar Sam. A. Johansson vid ett av riksgränsmötena, och ber om vaksamhet, bevarande av freden och insikt om fel och brister i både Sverige och Norge. Nu kläms han av högröstade personer i sin omgivning, som vill ha hårdare tag mot Norge, men förmedlar mycket sakligt och välgörande en rak och frimodig, men ändå klart diplomatisk argumentation för en fredlig lösning av unionskrisen, som bärs upp av en varm kristen grundton.¹²⁷ 

Ett nationsinspirerade tal för fædrenelandet

Kristlig Tidende 7.7.1905. Ett citat från Halvar Halvorsen tale ved Demonstrasjonstoget i Fredrikstad med ca 4000 tilstede. (Hämtat från

Fredrikstads blad.) 

[…] Men vi føler alle i denne tid, at aldrig var vi gladere i Norge, aldrig mer stolte av det, og aldri kjente vi Ansvaret tyngre end nu. Det er jo skjedd noget stort. Vi er som ved et Trylleslag vaaknet, vi er bleven os selv, vi er fri. Mon noen Mand i de siste 90 år har gjort os saa stor en Tjeneste ₁ som Boström inde i Sverige?¹²⁸ Han mente det ikke saa, men det blev saa. Norge kan si i dag hva Josef sa til sine brødre: ”Dere tenkte ondt om meg, men Gud vendte det til det gode”. Ja, for hva er vel større, end at et Folk Vækkes, at det blir seg selv? Det er der vi er nu. Og vi kjender, hvor Norge har grep om vort hjerte. […] Norge kalder paa os alle, det kalder nu, saa sterkt som aldrig før. Og Skolen svarer med at tende endu mer Lys for den kommende Slækt. Og Kirken svarer med at øke sin Bøn og høine sin Vækkende Røst. Og den store Arbeidshær i alle Samfundets Lag svarer med større Flid under udføringen av Dagens Dont. Og vaar Hær og Flaade slaar en endu sterkere Ring til Forsvar for Land og Folk. 

Och efter en uppmaning till ett mer nyktert samhälle fortsätter talaren 

[…] Lad os blive enige om mer trofast aa virke for denna store Sak. Og vi beder alle og enhver komme og være med i Arbeidet. La os huske, at om vi selv föler os sikre, saa gjelder det i stor Utstrækning vor Nabo, vor Ven, vor Broder, vore Børn. Lad os for deres Skyld bringe Offeret. De holdt engang paa at grave en Grøft etsteds. Saa falt Grøften plutselig sammen, og en av Arbeiderne blev begravet under den bløte Lere. Hans kamrater tok fatt og grov av alle kræfter for at redde hans Liv.

Der stod mange og saa paa, de stod i Angst for Stakkaren der nede i Grøften. Men saa fik en av dem som stod der, høre, at han der nede i Grøften var han egen Bror. Og han kastede Jakken sin og grep Spaden og grov saa Blodet piplet ut mellom neglene. Og han reddede sin Bror. Paa samme maade roper vi till alle: Kom og vær med, det gjelder din egen Bror! […] Ja, og det vil jeg nu slutte med. ”Gud er med os!” Derfor er vi forvissede om Seier for den gode Sak. Fr.stad Blad.

I Norge bottnar argumenten mellan en allt starkare nationalism och en kraftig längtan efter frihet och självständighet. 

Väckelserörelsens representanter ville att den samhörighetskänsla och den starka gemenskap, som byggts upp under lång tid skulle bestå och gärna bli starkare trots att unionen mellan länderna upphörde. 

Det var en gåta, menade man, att svenskarna inte förstod denna norrmännens längtan efter frihet. Arvid Johanson skriver på sidan 22 i sin bok ” Fra union til frigjøring: Historien om Halden, Berg och Idd 1900–1950” om hur situationen förändrades efter de ”såkalte boströmske

lydrikepunkter”, från att ha varit positiv till unionen

[…] demningen brast och en flom av forbitrelse strømmet over landet. Særlig betydningsfullt var det att Høyre nå gav opp håpet om forståelse med Sverige. Partipolitikken ble lagt til side. Vi fikk i mars 1905 Christian Michelsens samlingsregering. Også i vårt distrikt skjedde et brått og volksamt skifte våren 1905. 

Betydelsefulla kristet/bibliska argument från Sam. A. Johansson

Jag har valt att publicera en del artiklar och referat i sin helhet, eftersom karaktär och formulering i inläggen förstärker innehållet i argumenten. Detta gäller inte minst Samuel A Johanssons inlägg i Göteborgs Veckotidning den 27 juli 1905. ¹²⁹

I unionsfrågan 

 ”Låt oss icke övervinnas av det onda”. Utan att vara politiker kan man dock icke underlåta att tänka på unionsupplösningen och vad därmed sammanhänger. Denna konflikt har väckt upp vårt folk. I palats och koja, från den högste till den lägste, tänker man på och talar i denna sak. Hela svenska folket känner sig sårat och kränkt både från rättens och ärans synpunkt, i synnerhet som man anser att unionsupplösningen kunnat ske utan äre – och rättskränkning på samförståndets väg och i fredlig överenskommelse. 

Nobelska Fredspriset. 

Man har i Sverige aldrig velat tro, att bakom Norges fordran på likställighet låg unionsupplösning såsom mål. I de diplomatiska förhandlingarna har man ju icke heller kunnat märka att de velat annat än likställighet. Men nu förstår man, att de begagnat striden om särkonsulerna såsom ett medel att vinna sitt mål, under unionens upplösning. Icke häller har man kunnat misstänka norrmännen för att vilja bryta edligt ingångna förbindelser och sin trohetsed mot en konung, som de säger sig älska, ja t.o.m. synes vilja tilldela det Nobelska fredspriset. Här kan omöjligt det ordspråket tillämpas ”att nöden har ingen lag”. Att det skedda för svenskarna känns gruvligt retsamt är helt naturligt, hvilket norrmännen själva bör kunna inse, om de annars vilja. De hade bättre och ärofullare utvägar att följa. 

Nu är det gjort. 

De i Sverige, som tänka något allvarligare och djupare i saken, kunna icke annat än anse, att den av norska regeringen och Stortinget beslutna unionsbrytningen är en alltför litet och för ytligt betänkt handling, som i framtiden kommer att ha menligt följder med sig för Norge, än vederbörande nu varken vilja eller kunna ana eller frukta. Men nu är det gjort. Ock ha norrmännen från svensk synpunkt begått en rättslös och dåraktig handling, så må det lära svenskarna att icke träda i norrmännens fortspår och begå en liknande dårskap. Det går lätt att både bliva berusad och förblindad av äre – och hämndkänsla, i synnerhet när man tycker sig ha rätten på sin sida. Ack att svenskarne och i synnerhet vår lagstiftande församling kunde följa den gyllne regeln av Paulus, då han säger: ”Låt dig icke övervinnas af det onda” – så att du själv blir ond och besinningslös – ”utan övervinn det onda med det goda”.

Oförmögen att hålla sig till sanningen. 

Ser man oavlåtligt på norrmännens fel och synder, söker man att göra dessa så stora som möjligt dels för att framställa norrmännen i den mörkaste dagen, dels för att reta sig själv och andra till bitterhet och hämndlystnad, om man i tal och skrift oupphörligen upprepar hur illa norrmännen gjort och göra och är man till den grad berusad, att man icke ens är mäktig att hålla sig till sanningen, utan söker förvränga och förtyda allt till det värsta, nog är man då övervunnen av det onda. Behärskas av det onda, är man oförmögen att vara vis, opartisk och sundt tänkande till att kunna på bästa sätt ”övervinna det onda” så väl hos mig själv som andra ”med det goda”. Med ett sådant sinne är man icke häller bekväm att t.ex. på lagstiftningens väg bidraga till beslut, som gagnar det hela.  Den hedniska depotismen 

Att med våld övervinna det onda är sannerligen icke att övervinna det onda med det goda, i synnerhet om andra medel och utvägar finnas. Övermaktens våldsvinst blir icke någon verklig vinst i längden, emedan den därigenom kväste alltid söker och passar tillfälle att hämnas. En sådan kväsning anses väl enligt vanliga, men icke dess mindre galna, begreppet för att ha övervunnit sin motståndare, men icke är ett s.k. övervinnande från humanitär och ännu mindre från kristlig synpunkt rättfärdigt eller ärofyllt? Nej, det är endast den hedniska depotismen, som betraktar det så.

O, vad namnkristendomen är långt från det sant kristliga!

Vandra i Jesu fotspår. 

Nog bör därför de, som vilja vandra i Jesu fotspår, besinna sig, innan de rekommendera våldsmaktens medel till att övervinna det onda. Unionstvisten är ännu icke av sådan beskaffenhet, att det ovillkorligen kräves våldsmakt att försvara fosterlandet, dess religiösa och borgliga frihet etc. mot angripande övervåld. Vore saken sådan, då hade man ingen annan råd, än att sätta den makt man äger emot överfallets våldsmakt. 

Men att med våld hämnas den lidna oförrätten genom unionsbrytningen låter aldrig kristligt försvara sig från någon synpunkt, så länge andra, bättre och ärofullare utvägar finnas. Nog är fridens, det goda försonligt sinnade samförståndets överenskommelseväg, där man bemödar sig om att ömsesidigt vilja förstå varandra, vida ärofullare, än den att söla sig i varandras blod. Därför vore gott om man i Sverige började upphöra med att upprepa Norges otrohet, nationalhot, edsbrott och ringaktning av ingångna förbindelser, ty därmed övervinnes icke det onda. Tvärtom må vi uttänka det bästa och mest kristligt ärofulla sättet för att få saken i godo uppgjord. 

Sinne för en fredlig uppgörelse. 

Glädjande nog synes det nu som om huvudtonen i hela vårt land ginge i denna riktning. Det synes ock – ja, därom bedja och hoppas vi – som om våra smän besjälas af sinne för en fredligt uppgörelse. Därom må ock alla troende i både Sverige och Norge bedja. Ty det är visst, att skall Sverige och Norge genom krig bliva varandras plågoris, så länder detta till bådas fördärv, vem som än blir den segrande. När riset fyllt sitt ändamål, så brukar det tillintetgöras. Gud, förskona oss svenskar för att bliva ris.[…]  Övervinna det onda med det goda. 

[…] Må därför alla troende i såväl tal som skrift vakta sig för allt som föder, när och underhåller bitterhet och hämndkänsla. Ja; ”låt oss icke övervinnas af det onda, men låt oss övervinna det onda med det goda”. Må vi ha förtroende för ljusets, rättfärdighetens och kärlekens vapen, som föras av ett försonligt sinne och icke till våldets vapen, som föras av vreden och hämndkänslan. ”Kärlekens gör sin nästa intet ont.” S. A. J–n. 

Samuel A. Johansson argument och sätt att resonera utifrån väckelserörelsens utgångspunkt är starkt. Man märker det i hans brottningskamp mellan förargelse, besvikelse och indignation till att besinna sig, tänka på att om man handlar likadant mot den, vars handling man är upprörd över, hamnar man i samma situation som den man kritiserar. Då övervinner man inte det onda med det goda. Ett avgjort bibliskt synsätt. 

Missförstånd i olika uttalanden och formuleringar

Man kan se hur olika uppfattningar spännes mot varandra i de båda ländernas sätt att argumentera i den kritiska situationen. Här följer exempel på hur formuleringar i känsliga lägen kan missförstås om att som kristen i fosterländsk lojalitet kunna delta i krig och samtidigt tala om gränslös broderskärlek. 

Kristelig Tidende 22/9–1905. 

 Bøn for Freden 

Ved Gudstjenesten paa Universitetet paa Søndag sluttet Pastor J. J. Jansen sin Tale med følgende Ord: 

Lad os bede: ”Der er en særskilt Ting, Herre, som vi i dag i denne Tid føler trang til att bede deg om. Du har paa en rent underlig Maade givet os vor Selvstændighet. Vi føler det som Nasjonal Gjenfødelse, og vi takker deg. Vi vet, at det er din Vilje, at vi, om det kreves, skal give vort Blod for at forsvare vort Land. Men der brenner en Bøn i vore Hjerter: Lad der blive Fred mellom Sverige og Norge! Du Gud har en underlig Makt til at styre Hjerter og Tanker. Styr Sveriges og Norges Hjerter, saa de aabnes mot hverandre. Herre, lad dem ikke lukke seg for hverandre. 

Styr de Mænds hjerte og Tanke, som i denne Tid holder de to Lands Skjæbne i sin Haand. Velsign dem. Gud, giv Forstaaelse og Kjærlighet mellom de to Folk. Lad Brodersinnet overleve den politiske Forening: Gjør det av din Naade, Gjør det, idet du tilgiver os, og idet vi, paa begge sider, tilgiver hverandre og kommer hverandre i møde. Amen.” 

Detta föranledde följande kommentar från norska redaktionen i Kr.Ti. 

 Jeg ved ikke om mine Kollegaer i redaksjonen deler mine Anskuelser; men meg forekommer det at være noget dristig av en Prest at sige om Vorherre, at det er hans Vilje at vi skal give vort Blod for att forsvare vort Land. Det vil med andre Ord sige: Slaa andre Mennesker i hjel, om det kreves. 

Uten at ville indlade meg paa Spørsmaalet Krig eller Fred, vil jeg dog sige, at den Barbarisme, man kaller Krig – enten det nu er Angrebs eller Forsvarskrig – burde vi dog i Sandhed holde Vorherre udenfor. Det er langt bedre at indrømme, at Menneskene endu er Halvbarbarere, at vor Kristendom endu staar paa et saare lavt Standpunkt, at den er opblandet med meget Hedenskab og Raahed, og at vi endu ikke har frigjort os fra de gamle umenneskelige Forestillinger, som er arvet fra Fædrene. 

Lad os indrømme alt dette. Men Gud er jo ikke Krigens, men Fredens Gud. Han siger os udtrykkelig, at dersom nogen vil gaa irette med deg og tage din Kjortel, saa lad ham også beholde Kappen. C.D. 

Missförstånd i hälsningstelegram

Ett telegram skickat från metodisternas konferens i Norge till systersamfundets årskonferens i Sverige, genom tidningen Svenska Sändebudet. 

Kristelig Tidende. Fra Konferencen 28/7–1905  Telegramer. 

Til Sveriges Aarskonference. Adr. Svenska Sendebudet, Stockholm. ”Aarskonferencen, samlet i Arendal, slutter seg herved til den broderlige Hilsen som nogle av vore Pastorer sendte eders Aarskonference i Kr.ania, og uttaler vi vor hjertelige Tak for de broderlige Følelser, som eders Svartelegram indeholdt, og er det vort Haab at Guds Folk i begge Lande vil bidrage sit yderste til Bevarelse av det gode Samliv mellom de to Broderfolk till Velsignelse for hele Norden. 

Samtidigt skickade man följande hälsning till den norska politiska ledningen.

 Till Statsminister Michelsen, Kristiania (Oslo). 

Metodistkirkens Aarskonference samlet i Arendal under biskop W. Burts Præsidium føler Trang til å udtale for Regjering och Storging en hjertelig Tak for den værdige og kraftige Maade hvorpaa Norges Sak i denne vanskelige Tid er ivaretaget. Vi beder Herren give Eder Visdom til fulførelse av det store Værk til beste for Fædrelandet. W.Burt biskop, G.Rognerud Sekretær. 

Det föranledde följande replik i KrTi på ett kritiskt inlägg från Sverige, som publicerats i Svenska Sändebudet. (Metodisternas tidning i Sverige). 

Kristelig Tidende 11/8–1905. 

Metodismen och unionsstriden. 

I siste ”Svenska Sendebudet”, vore svenske Brødres Kirkeblad, omtales de 2 Telegrammer, som vor Aarskonference i Arendal sendte til den norske Regering och Storthing og det, som ble sendt til den svenske Aarskonference. Redaksjonen slutter Meddelelsen med følgende anmerkning: ”Reflexionerna göra sig själva.” 

Vi vil ikke paatage os at ransage Hjerter og prøve Nyrer, men Ytringen lader os formode at Tanken er den, at vor Broderhilsen ikke var ærlig ment, naar vi samtidig takker vor Regjering och Storthing og giver dem vor Hyllest. Hvis dette er meningen, da er detta ogsaa et av de mangfoldige beviser, vi har for, vanskelig det er for Ven och Fiende i Sverige at forstaa vor Sak og vaar Handlemaade. 

Naar vi avsendte vort telegram til den svenske Aarskonference, da er vi sikker paa, at hver og en gjorde det i hjertefølt Broderkjærlighet. Ja, vi tør endog sige: Vi har maaske aldrig følt varmere for vore svenske Brødre end netop da. Og det er umulig for os at forstaa, at naar vi samtidigt som Nordmænd tænker norsk og handler norsk, at da ikke det kan parres med sand Kjærlighet till vore Brødre.

Vort Haab er, at naar vi ved Guds naade er kommet vel igjennom denne krise; hvori vi ved Omstendigheternes Makt er tvunget inn i, at vi da skal lære bedre at kjende og vurdere hverandre. 

Om brytningar och spänningar bland väckelserörelsens folk i Sverige

En av de stora ledarna för väckelserörelsen i Sverige vid denna tid var P.P. Waldenström. Han övertog redaktörskapet efter Rosenius för den kristna tidskriften Pietisten, som var spridd i både Norge och Sverige. Waldenströms gärning var mycket avgörande för den fria andliga rörelsen. Hans kunnighet och ledarförmåga banade väg för frikyrkligheten i Sverige och han hade från början en god ingång i Norge, även om hans syn på vad Kristi försoning innebar, stötte på starka motreaktioner inom lutherska kretsar. 

Nu blev hans situation ganska mycket svårare, då han vid något tillfälle i Sveriges Riksdag framförde kritik mot att norrmännens läroböcker innehöll nedsättande omdömen om svenskarna. Detta gjorde många norrmän upprörda. Vidare var han starkt kritiskt till de kristna bland norrmännen som uppmuntrade till att man så lättvindigt ´satte sig upp mot överheten´ genom brytningen av unionsavtalet. Norrmännen svarade med att Oscar II inte längre var Norges kung och att det var den lag som stiftades i Stortinget, Norges grundlag, som man nu skulle lyda. 

Waldenström hade politiskt sett en konservativ hållning. När han vid det årets konferens för dåvarande Svenska Missionsförbundet tagit emot och besvarat det telegram, som sänts till konferensen från samtliga frikyrkliga representanter i Halden, med att ”i Sverige finns inga som vill yrka på att ett krig skulle bryta ut mot Norge och att kärleken mellan folken består” avbryter han dock den högtidliga missionsfesten tidigare än vanligt, för att konferensdeltagarna skulle kunna vara med i det stora demonstrationståget till Rosenbad, för att visa kung Oscar II sin lojalitet i den uppkomna krissituationen.¹³⁰ 

GV den 13 juni 1905, signerad Waldenström. 

Den norska frågan 

Ehuru jag som riksdagsman icke egentligen borde i förtid yttra mig i denna brännande fråga, som nu upprör allas sinnen, så ha dock förekommit saker, som göra det kanske ändamålsenligt – om ej mer – att jag skriver några ord. Jag skall dock icke inlåta mig på själva unionsspörsmålet. Det lider intet tvivel om, att Norges folk snart efter unionsupplösningen skall få sina ögon öppnade över, vad stor välsignelse det haft av unionen men låtit sig berövas genom yrkespolitikers och tidningsmäns lögner och upphetsande agitationer. 

Jag kan förstå, hur norska folket kunnat retas genom dessa tidningars och agitatorers ständiga tal om, huru Norge är ”undertrycket”, huru de reagerat efter svenska intressen osv. Att göra människor missnöjda, det går lätt – bara man sjunger klagovisor. Och i Norge har det varit gott om sådant. Vem känner ej Bjørnsons ord: ”Den pagt (det förbund), som vi forpestet i, den hader og fobander vi”. 

Och är det väl någon som tror, att sådant kan i årtionden sjungas utan att göra sin verkan. I Riksdagegen har jag tre gånger framhållit, hur i den norska läseboken för Folkskolan förekommer en till avsikten genomskinlig omarbetning av en saga av Topelius. Arbetare låter däri den norske gutten säga till den gamle soldaten, att när han blir stor och får sabel, så skall han hugga huvudet av alla svenskar….Tänk om något sådant mot norskarna förekomme i en svensk Läsebok! Men det vore omöjligt, absolut omöjligt. Den boken finge ingen användning i en svensk skola. Ty vi i Sverige ha menat det ärligt med broderfolket. 

Alldeles i överensstämmelse härmed står, vad som för många år sedan väckte allvarliga klagomål i Sverige, nämligen att man vid norska arméns skjutövningar måla skottavlorna i den svenska soldatuniformen. Hur man gör nu, vet jag inte. Att allt sådant måste så draktänder i det norska folkets sinne gentemot Sverige, det är utan allt tvivel, liksom att detta också varit de ledande männens avsikt. Man har konsekvent arbetat mot det målet och att få folket moget för unionsbrytningen. Och att man lyckats, det är ej alls att undra på. Ja, jag undrar icke ens på, att t.o.m. de troende ryckts med och blivit förvillade i sitt omdöme. 

Här riktar Waldenström en särskilt hård kritik till troende kristna för deras sanktion att ensidigt bryta unionsavtalet: 

Vad jag däremot absolut icke kan förstå, det är att troende kristna kunna gilla det ärelösa brott, som Norges regering och Stortinge begått, ja, att missionsmöten telegraferat till den för att uttrycka sin glädje däröver. Gälla icke heller för dem internationella avtal och besvurna grundlagar mer, än att de kunna när som helst sönderrivas och trampas under fötterna? Gäller icke heller för dem Guds ord mer, än att de kunnat klappa händerna till bifall, då Stortinget och en regering, som svurit konungen och grundlagen trohetsed, tro– och ärelöst avsätter en konung, som alltid arbetat för Norges väl? En sådan förblindelse är för mig obegriplig. Och jag kan med full visshet och utan fruktan att bli motsagd, försäkra, om att en liknande ärelöst brott skett av en svensk regering och riksdag, så skulle de troende i landet ha rest sig, alla som en man, för att i Guds och all rättfärdighets namn fördöma en sådan handling… 

I sanning förunderligt. Hade icke de troende i Norge i stället bort vara de första att i Guds och all rättfärdighets namn uttala en sådan indignation? Jo, om de varit vakna. Nu har de funnit en skriande motsats mellan mitt anförande i remissdebatten och de broderliga telegram, som nyligen växlats mellan missionsvänner i Norge och Sverige, varvid jag telegraferat å svenska Missionsförbundets vägnar. Alldeles som skulle ett broderligt förhållande till troende icke vara förenligt med djup indignation över ett sådant ärelöst och ärekränkande brott, som Norges regering och Storting begått. Vore icke Frälsaren själv väl förenade den innerligaste kärlek till lärjungarna och den djupaste indignation mot dem, som han kallade huggormars avföda? 

Men vi har här i Sverige så länge vant oss att bara falla undan för norska anspråk och norska ärekränkande beskyllningar, att det nu förekommer norrmännen alldeles upprörande, att vi äntligen vilja sätta punkt och låta dem veta, att även Sverige har några rättigheter i unionen och att även i Sverige gives en ”ærefölelse”, som visserligen är slapp men som dock har gränser. 

Må de troende i Norge vakna upp och resa sig i protest, kraftig protest, mot orättfärdighet, även då den begås av Norge. Hos Gud är intet anseende till personen eller – nationen. PW. 

Varför Waldenström, som varit väl känd i Norge och betytt så mycket för kontakterna i väckelserörelsens tjänst, överraskar med denna konservativa och hårda attityd mot Norges politiska ledning och mot väckelsefolkets positiva hållning i unionsfrågan, är det svårare att ha en klar uppfattning om. Det intressanta är att det var flera av Waldenström närmaste män, S. A. Johansson, Karl Palmberg och Carl Pehrson, som anslog tonen från svenskt håll i det man skrev och talade om vid riksgränsmötena för fred mellan broderfolken! 

Reaktionerna i Norge mot Waldenström uttalanden blev hårda. Vi kan t.ex. se på vad Kr.Ti. publicerade i samband med att Waldenström hösten 1905 fick lämna Riksdagen, på grund av att han i Gävle inte fick tillräckligt med röster för att bli återvald. Delvis också beroende på att han enligt GV själv valt att lämna en på grund av andra tyngande uppdrag. 

Kristelig Tidende 22 september 1905.¹³¹ 

Den også her i Norge kjendte og en gang afholdte Lektor Waldenstrom er kastet som Rigdsgsmand. Sist blev han i Gefle valgt med 1219 Stemmer. I aar, skriver Gøteborgs Posten, kom han 5–600 Stemmer efter begge de valgte Venstremænd.

Det er en særdeles merkelig politisk Bane, som med dette Valg er avsluttet. Da hr. Waldenstrøm for 24 Aar siden blev valgt til Riksdagsmand, ventede Frisindets och Fremskridedts Venner sig meget of ham. Og under Foldkampens Dage fandtes han i det store hele paa den rette Side. Men det varede icke mange aar, for han paa vigtige punkter begyndte at svige Frisindets sag. Og efter den maade, hvorpaa han i de senere aar i riksdagen har anvendt sine kjeldne parlamenatriske øvneder til støtte for endog de mest reaktienære paafund, vil vel nu ikke mange klartseende, selv blandt hans egne relgiøse meningsfæller, beklage, at en politisk virksomhet er endt herefter blot yderligere kunde kompromitteret ham. 

Efter hr. Waldenstrøms optræden i unionsopløsningens tid har vel ingen nordman grund til at beklage at denna mand er ute av sagaen. Frænde er Frænde værst, sagde Ræven om de røde hunde. Sandheden af dette ordsprog bliver yderliere bekreftet færd i de senere dage, imod det Land, som han bedre end mangen anden svensk mand burde kjende. 

Vi bör dock ta med följande citat från A. Ohldéns bok om Lektor P.P. Waldenström, ett biografiskt samlingsverk om hans liv och verksamhet. I en stor unionsdebatt vid lagtima riksdagen 1905 fällde Waldenström ett yttrande, som gav till känna, att en varm fredskärlek alltid kan bo i samma bröst som en varm nitälskan för ett starkt försvar: 

 Vi vilja – yttrade han – hålla fred med Norge. Jag tror icke, att det finns något parti i vårt land, som vill annat än fred med Norge och jag är förvissad, att det är hela Andra kammarens mening, att hellre än vi skulle bryta freden med Norge och skulle inlåta oss på våldsamheter, skola vi låta unionen i all frid och sämja upplösas. Det är för mig det allra mest otänkbara, att vi skulle börja ett krig med Norge för denna saks skull. Är det så att två personer, som är i en förening med varandra, icke kunna förbliva i föreningen utan att slåss och slå ihjäl varandra, så är det bättre, att de skiljas åt. Och detsamma gäller två folk.¹³² 

Väckelserörelsens argument för en fredlig lösning

på unionskonflikten

I Norge hade man redan från början upplevt unionen som påtvingad. Norrmännen hade aldrig känt sig helt fria, utan menat sig vara låsta vid en allt för svenskstyrd gemenskap. Man ville kunna upprätta egna konsulat och själva utse sina politiska ledare och önskade finna förståelse för detta, men samtidigt också upprätthålla den fredliga samexistens brödrafolken emellan. 

Norrmännen hade ingenting att anmärka på kung Oscar och föreslog därför att en svensk tronarvinge skulle bli kung i Norge efter upplösningen. Där fanns en frihetens längtan och en dold stolthet till självständighet som låg och pyrde i folkhavet, och man menade att denna frihet var helt enligt Guds vilja. 

I Sverige var man på flera håll mycket besviken och missräknad på de norska politiska ledarnas sätt att bryta unionsöverenskommelsen, och att avsätta kung Oscar. Man ville ha norska folkets syn på saken genom en folkomröstning, vars resultat skulle respekteras. 

Svenskarna talade om sveket från norrmännens sida genom att på detta sätt bryta ingångna avtal, men man ville till varje pris undvika en väpnad konfrontation. Unionen var inte värd en enda droppe blod. Ett krig skulle innebära ödesdigra konsekvenser och var ett okristet sätt att lösa gränskonflikten på, eftersom krig oftast leder till hämnd. Man skulle i stället övervinna det onda med det goda, och påpekade samtidigt förståelse för att en påtvingad union är ingen bra union.

Innehållet i Sam A Johanssons bön vid gränsmötet i Ed innehåller också en anknytning till ett större perspektiv, att ”se till det helas väl – för det som gagnar det hela, gagnar också bäst individen och tvärtom”. Johansson påminner om att vi borde visa tacksamhet för en långvarig fred och för den välsignelse Gud gett folken, på båda sidor om gränsen, genom andliga besökstider. Där finns då inte plats för egoistiska och maktdemonstrerande åtgärder, varken med ord eller med vapen. Han utesluter inte användandet av vapenmakt i den händelse att ett lands demokrati hotades. 

När jag närmare så här ”utifrån” ser på Väckelserörelsens argument för en fredlig lösning, kan jag konstatera att i Sverige hade man nästan glömt, att bakgrunden till unionen var att den hade ingåtts under väpnat hot. Att ingen fick bryta de avtal och de överenskommelser man skrivit under, utan att båda sidor hade godkänt dem, i grunden var felaktig då någondera parten genom sitt nekande på så sätt saboterade alla önskningar och förslag. 

Det var ständigt nya konfrontationer och oupphörliga förhandlingar, som försenades eller negligerades från främst svenskt håll och detta kunde inte hålla i längden. När sedan Boström vid det mest kritiska skedet kom med det nya lagförslaget att både de norska och svenska konsulerna skulle lyda under svensk utrikesledning, då brast det. 

Samuel A. Johanssons förmåga att lyfta synsätt och debatt på ett högre andligt plan upplevdes nog av många med irritation och som svekfullhet mot ingångna avtal, men för andra kom hans inlägg som ett verkligt betydelsefullt och tankeväckande bidrag i brottningskampen mellan prestige, maktanspråk, våldsmentalitet och indignation över brytningen av ingångna avtal. 

Här följer några exempel på S A Johanssons inlägg för konfliktlösning: 

Att lösa tvisten på det bästa, visaste och för framtiden mest resultatbringande sättet. Eftersom unionen blivit ett farligt tvistefrö bör den upplösas. Genom att behålla ett lugnt och sunt omdöme. Att inte övervinna det onda med det onda, utan möta det onda med det goda. Att inte enbart se till och upprepa motståndarens fel, utan också se sina egna brister. En ära som vinns genom våldsmakt är ingen sannskyldig ära, utan ett hedniskt och inte ett kristet begrepp. På den vägen vinner man inte hjärtan. Det liknar rovdjuret att ta rov och behålla det. Hämndens tillfredsställelse att vinna och behålla är en bitter och kostsam ära, eftersom den tillkommit genom våldsmakt, övermakt, våld och uppblåsning av vare sig verkligt eller förment rättshaveri. Ära som vinns på rättfärdighetens väg är inte enbart krävande utan också givande och har till mål att vinna dens hjärta för sanning och rätt, av vilken man blivit förorättad, den äran är av ovansklig ära. 

Och med indirekt adress också till kung Oscar: 

Den som råder över sitt sinne är större, än den som vinner stora städer. En ära som överglänser världens största krigshjältars, ty han träder i Fridens Konungs fotspår. Det vill mod till att så där gå emot strömmen och det vanligt rådande. Att ha friden som mål på sanna och rättfärdiga grunder. En bön och förvisning om att Gud leder människors och furstars hjärtan som vattenbäckar och leder tankar och beslut i ett förskonande från krigets fasor.  Det finns säkert många fler sätt att försöka förstå vad väckelserörelsens insatser betydde för fredsprocessen. Kung Oscars trontal och drottning Sophias klart kristna sätt att inge mod och förstånd i den uppkomna situationen, är exempel på något av det mest ursprungligt kristna sätt att tänka och handla och visar utan tvekan på något av väckelserörelsens djupaste innehåll och livssyn.