En rörelse för religionsfrihet

Bakgrunden till den andliga rörelse från mitten av 1800-talet som ledde fram till dessa betydelsefulla, lekmannainspirerade storsamlingar unionsåret 1905 och nätverket som skapades mellan Norge och Sverige på det andliga området är både dramatisk och intressant.

Det kan synas märkligt att i en mångkulturell tid ge sig i kast med att studera en andlig väckelserörelses betydelse i gränslandet mellan Sverige och Norge i slutet av 1800-talet – en tid med en ökad internationalisering och med tillgång till ett världsomfattande nätverk av information och kunskap, med allt mer snabba och effektiva kommunikationer och resvägar till världens alla hörn. Tiden då präglades av fattigdom, enkla färdmedel, till fots, häst eller båt och där informationen oftast förmedlades från man till man genom vardagliga handelsförbindelser eller i arbetsgemenskap över gränsen.

Det kan också synas irrelevant att studera väckelserörelsernas historia på 1800–talet, därför att den på många håll idag anses ha varit en folkförtryckets tid med bud och förbud som byggde på rädslor och tvång. En konservativ, fundamentalistisk rörelse, som kunde vara naiv och splittrande, med ryckiga förändringar och instabila förhållanden och med outbildade ledare, som utövade självpåtagen makt och som ansågs sprida villfarelse.

En del av dessa påståenden kan vara sanna, men ju närmare jag studerat väckelserörelsen och flera av dess ledare och vad de betytt för Norge och Sverige kan jag konstatera att de flesta av dessa negativa omdömen är ologiska och ganska orättvisa. Där får dock den etablerade kyrkans representanter och präster ta på sig en del av ansvaret genom sin nedlåtande och nästan hatiska inställning. Motståndet ledde till att man bötfälldes, arresterades, fängslades och i vissa fall till och med landsförvisades. 

Starka och orädda människor 

Vi har här i stället att göra med starka, kunniga och orädda människor som växte fram ”underifrån” och som banade väg för religionsfrihet i våra båda länder. Jag finner en ganska bra bild i det som Värmlands, Dalslands och Østfolds sågverksindustri har som benämning på olika kvalitéer av råvirke och sågade varor. Att det som utmärker sig som bästa kvalité kallas ”XP–Fura”, det vill säga Extra Prima Fura. Det kallas så därför att det virket har växt sakta inifrån och blivit ett riktigt kärnvirke. Ju mer jag studerar dessa originella och djupa personligheter, som stod i ledningen för den väckelserörelse som växte fram i slutet av 1800–talet och in i början av 1900–talet, kan jag se en viss likhet med ”XP–furan”. En äldre man i Dalsland berättade om att när de skulle riva en byggnad i hans hem, kunde de från grunden på det gamla huset ta fram gamla ekstockar, som var av sådan kvalité att virket kunde användas till fönsterbågar när man byggde nytt. När jag plockar upp dessa bortglömda ”XP–Furor” eller ekstockar ur väckelserörelsens historiska grund, framträder deras oförstörda kvalité och de kan mycket väl användas som ”fönsterbågar”, inte enbart som ett blickfång bakåt, utan också som ett fönster mot framtiden.²⁷

Frans Oscar Myrén (1878–1955) inleder sin skrift om väckelserörelsen i gränstrakterna med följande: 

”I alla tider har det funnits fromma män och kvinnor. Sådana som haft sitt sinne riktat åt rättfärdighet och till Gud, har man kallat fromma. Bibeln har att berätta om många sådana. Gamla och Nya testamentets skrifter talar om många fromma. De har väl aldrig varit felfria, med endast ett undantag, men deras sinnesinriktning har velat göra det rätta, fastän de ofta gjort det orätta.”²⁸ 

En andlig revolution

Bland dessa broderfolk hade det pågått något av en andlig revolution, som hade sin början redan på 1700–talet. Båda länderna hade påverkats av pietismen och senare också herrnhutismen. Det var väckelserörelser som hade sina rötter i Tyskland, där man poängterade den enskildes personliga erfarenhet av kristen tro och var en reaktion mot ortodoxin, som betonade läran, kyrkliga former och prästernas auktoritet. Både pietismen och herrnhutismen önskade ett större lekmannainflytande.

Till Sverige kom pietismen genom kontakter med Tyskland, bland annat då de karolinska krigsfångarna återvände. I fångenskapen i Sibirien hade en pietistisk väckelse kommit till stånd och man hade genom brev stått i förbindelse med Francke, som var en av pietismens främsta föregångsmän. ”Wi kommo igenom denna utwärtes nöd till närmare eftertanke om wårt andliga tillstånd”, skrev en av de i Sibirien fångna karolinerna. Det var också flera präster från Sverige som for till Tyskland för att där närmare studera den nya rörelsen.

 I Norge dominerade tidigt en man vid namn Hans Nielsen Hauge  (1771–1824).

Han föddes inte långt från den svenska gränsen och kan sägas vara ett utmärkt exempel på efterföljande fria förkunnare, som förutom sin klara övertygelse och sitt starka budskap också engagerade sig i socialt och praktiskt arbete. Han startade bland annat upp företag och inspirerade andra att ta tag i utveckling och företagsamhet. Detta skulle visa sig vara ett utmärkande drag hos de flesta av väckelserörelsens förkunnare och ledare. Förutom att de var starka personligheter och opinionsbildare, var de också mycket aktiva i samhällsfrågor och i politiskt och socialt arbete. Flera av dem tog också initiativ inom tidningsvärlden.

Lydia Svärd, som i mitten av 1900–talet arbetade som missionär för Svenska Missionsförbundet i Indien, skriver i sin doktorsavhandling från 1954, Väckelserörelsens folk i Andra kammaren i Sveriges Riksdag 1867–1911, att ”Väckelserörelsen representerades vid denna tid av inte mindre än 125 riksdasledamöter”.²⁹ Det understryker väckelsefolkets samhällsengagemang. 

Stein Solberg skriver om Hauge i skriften ”Vekkelsens ild på gränsen”: 

Hauge var meget praktisk og nevedyktig fra han var ung. Etter sitt åndelige gjennombrudd i 1796, ble disse sider forsterket av Ånden.. Der han reiste fram, gav han folk vink om nyttige forbedringer på jordbruksredskap og drift. Han påviste hvor nye industrielle virksomheter og fabrikker kunne anlegges og foreslo at folk skulle dra både hit och dit for å etablere foretagender ut fra de enkeltes gaver. (Slik drev han også den åndelige virksomheten). Hauge ble strengere i sin formaning til å arbeide i ”det timelige” med årene. Både for å motvirke kjødlighet og tillbakevise anklager mot bevegelsen. ”Det timelige” arbeid var viktig for sjelslivet, ifølge Hauge. ”Legemet bøyes under ånden”. ”Begjær, latskap og ørkesløshet heldes i tømme”. Vi får også noe å gi til andre. Dessuten ville Hauge frigjøre sine venner fra ”de verdsligsindedes rigmænds aag” slik at de ble et selvstendig og dermed få større frihet til å virke i det åndelige. Haugefolket var jo i utgangspunktet svært fattige og avhengige av ”storfolket”. Norge fikk utvilsomt et betydelig oppsving rent materielt pga. Haugianenes dyktighet og flittighet. Men noen materialister ble de aldri.³⁰ 

Hauges framträdande var en klar väckelseförkunnares, som uppmanade till omvändelse och personligt ställningstagande. Hans starka gudsupplevelse präglade hela hans liv. Slutet av 1700–talet och sedan en bit in på 1800–talet blev mycket avgörande för den andliga utvecklingen i Norge och kom sedan också så småningom att påverka Sverige. Man började samlas i stugorna, utanför den officiella kyrkan, och eftersom Hauge inte var utbildad präst väckte det vrede hos kyrkans präster och ledare, som ledde till att han arresterades och satt fängslad i nära tio år. Detta bröt ned honom fysiskt, men den väckelserörelse, som han varit redskap för, kunde ingen stoppa.

I Sverige framträdde Carl Olof Rosenius (1816–1868). 

Rosenius var en stark ledare för den nya, lekmannaledda andliga rörelsen. Han övertog redaktörskapet för tidningen Pietisten, efter den landsförvisade metodistpredikanten från England, Georg Scott.³¹ Pietisten, var ett väckelsens språkrör, som efter hand trycktes i över 10 000 exemplar och spreds i både Sverige och Norge.

Också i Sverige började man samlas i hemmen och lekmannainflytandet ökade. Även en del präster hade tagit intryck av den pietistiska rörelsen, men de flesta av svenska kyrkans präster och ledare reagerade häftigt på företeelsen, eftersom hela kyrkans överhöghet hotades. Man menade att den nya fromheten innebar en ödesdiger splittring inom den gammallutherska enhetskyrkan och att den 

[…] i sig bar fröet till en upplösning av den intima förbindelsen mellan kyrka och samhälle och att den därför måste ge dödsstöten åt stormaktstidens hela kristendomssyn.³²

Förföljelser och konventikelplakat

Konventikelplakatet, förbud mot konventiklar – lekmannaledda samlingar utanför den officiella kyrkan – upprättades i Sverige mellan 1726 och 1858, i Norge mellan 1741 och 1842. Det var en mörk period i Norges och Sveriges religiösa historia. Många kringresande predikanter och enskilda människor, som ärligt sökte ett mer personligt religiöst engagemang, förföljdes, trakasserades, bötfälldes och fängslades. Förföljelse och nedvärdering var ingenting nytt som drabbade väckelserörelsen. Man kan läsa om hur pietisterna fick utstå hån och spe på sin tid. Men det intressanta var nu att det var folket som engagerade sig trots dessa motgångar. Man kan läsa om hur husbönderna jagade postillor på marknaderna och fick de tag i en sådan, som var en ganska tjock och tung bok, virade de in den i sin stora snusnäsduk för att ta boken med hem och läsa och begrunda dessa innehållsrika utläggningar av Skriften.

När man samlades i stugorna hade man ofta en länsman eller landsfiskal i hälarna, som utkrävde dryga böter för att man samlats ”utanför kyrkan” under ledning av outbildade lekmannapredikanter, så kallade kolportörer. En bonde, som inte hade så stort rum där man kunde samlas men som troligen hade det lite bättre ställt ekonomiskt, sade till sin granne:”Tar du mötet, så tar jag böterna!” Här närmar vi oss det som var ett av kännetecknen för väckelserörelsen vid denna tid. Man var inte rädd för att praktisera ”civil olydnad” utan trotsade lagar och förordningar med mod och konsekvens. Man hade läst på i Skriften om att ”lyda Gud mer än människor”,³³ särskilt när lagar stiftades som uppenbart stred mot bibelns ord om att fritt få förmedla evangeliet.

Från Gotland berättas att framme i kyrkan fick den som hade haft fria samlingar i sina hem sitta i skamvrån vid söndagens gudstjänst. Nästa gång, eftersom det var många närvarande vid dessa stugmöten, hade man kommit överens om att om någon blev framkallad för att sitta i skamvrån, skulle samtliga gå fram. Så skedde och det blev då alldeles överfullt framme i kyrkan. På så sätt fick man sluta upp med denna typ av straff och förolämpning. 

Väckelserörelsen i gränstrakterna

Norska Hauge–inspirerade lekmannaförkunnare kom, trots förbuden, allt mer in på svenska sidan av gränsen för att sprida Guds ord. Erik Jakob Ekman skriver i sitt verk Inre missionens historia: 

Under åren 1856–57 finns flera av de norska väckelsepredikanterna verksamma i Dalarna, särskilt i Malung, där de förkunnade ordet med ej ringa framgång. Liksom norska historiker framhålla, att den andliga utvecklingen i Norge rönt inflytande av den evangeliska väckelsen i Sverige, så är det tydligt, att den haugianska rörelsen i Norge sänt källflöden långt in i vårt land.³⁴ 

Väckelserörelsen hade tidigt fått fäste på många håll i Sverige, dels i Norrland, men också i södra delen av landet. Lekmannaledda missionsföreningar uppstod. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, en inomkyrklig organisation, bildades 1856. Man ordnade med utbildning och en mer planerad verksamhet för kolportörerna, där bibelläraren och missionsmannen Peter Fjellstedt (1802–1881) blev den självklare ledaren. Baptisternas första församling i Sverige kom till stånd redan 1848 genom F.O. Nilsson (1809–1881). Denne landsförvisades 1851 och for till USA men återkom till Sverige, blev ”benådad” och fortsatte senare sin verksamhet som en av de första baptistiska predikanterna i Norge. Det är något man kan utläsa genom hela den kristna historien att förföljelser lägger grunden för en djupare framgång. Anders Wiberg (1816–1887) blev ledare för baptismen i Sverige. I den svenska kyrkohistorien kan vi läsa:

[…] baptismens framgång bidrog mer än något annat till den utvidgning av religionsfriheten, som skedde 1860.³⁵ 

Olika missionsföreningar bildades också i Norge. Gisle Johnson (1822– 1894), professor i teologi i Oslo och lärare för prästutbildningen, stod för betydelsefulla insatser som innebar att norska kyrkan öppnade för den lekmannaledda väckelsen betydligt tidigare än vad som skedde i Sverige. Man samlade de olika missionsföreningarna i inomkyrkliga organisationer, som Indremisjonen och Lutherstiftelsen. Den Evangelisk Lutherske Frikirken bildades 1878 och var en från staten fri Luthersk kyrka med inspiration bland annat från C.O. Rosenius. 

I gränstrakterna var den lekmannaledda väckelserörelsen påtagligt stark. Man möttes först i hemmen, men när intresset ökade blev stugorna för trånga och det växte upp bedehus och missionshus på många håll. I Värmland bildades en ansgarieförening med den kände C.J. Nyvall (1829– 1904) i ledningen, som hade stor betydelse för väckelserörelsens kraftiga framgång i Värmland och Dalsland, men också på andra sidan om gränsen. 

I Sverige framträdde Paul Peter Waldenström (1838–1917).

Waldenström var en kraftfull och betydelsfull ledare för väckelserörelsen. Han inspirerade till fria möten och utomkyrkliga nattvardssamlingar och predikade sin dramatiska, subjektiva försoningssyn. Det var inte Gud som behövde försonas, utan människan. Gud hade aldrig slutat att älska oss. Det var vi människor som behövde försonas med Gud. 

Waldenström var en opinionsbildare, som fick stora delar av svenska folket att ta fram Bibeln och ställa frågan, vad som stod skrivet. Det hela ledde till att Svenska Missionsförbundet (SMF) bildades 1878. Värmland blev nu ett av Missionsförbundets starkaste fästen. Genom tidigare kontakter med Norge, bland annat med den lammerske bevegelsen, och genom flera besök av förkunnare från Sverige med anknytning till SMF, ledde detta till att Det Norske Misjonsforbund (DNM) bildades 1882.³⁶ 

I de gränsmöten som denna skrift handlar om får vi möta förkunnare och andliga ledare från församlingar och föreningar på båda sidor gränsen, där skiljelinjerna får stå tillbaka för ett gemensamt upprop i storsamlingar om bön för fredens bevarande och för Norges frihet unionskrisåret 1905. I de undersökningar jag gjort kan jag finna en större generositet och en mer övergripande samhörighetskänsla bland väckelsens folk i allmänhet än vad historieböckerna berättar. När man samlades till dessa stormöten deltog man med inlevelse och glädje. Väckelsen hade flyttat fokus från kyrklig överhöghet till personlig vardagsnärhet. Man sjöng nu med Rosenius sång: 

Var jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst. 

Han osynlig är, men till mig talar, talar stundom varning, stundom tröst. 

Han, min Herde, gick för mig i döden, men han lever i all evighet. 

Sina får han följer, vårdar, föder med osäglig trofasthet. 

Sina får han följer, vårdar, föder med osäglig trofasthet. 

Vi citerar professor Arne Bugge Amundsen i boken Kattegatt– Skagerakregionens kulturutvikling på 1800–talet. Religiøse vekkinger og foreningsliv. Kristiansand 1987. Under rubriken ”Vekkelser og Religiøse bevegelser i Smaalenene (Østfold) på 1800–talet”, underrubriken ”Perioden fra 1875”: 

[…] I en viss utstrekning lyktes dissenternes forkynnelse og religiøse kultur i å bli arbeiderbefolkningens egen. Det er riktig ihvertfall i den forstand at et religiøst engasjement i denne delen av befolkningen tenderte mot dissenterkristendom. Enkelte steder var dette helt iøynefallende. Samtlige av amtets byer ble særlig fra 1880–årene sterkt preget av frikirkenes forkynnelse og religiøse former – som nevnt kan man her ikke bare se på nominell medlemstilgang. Også andre steder, som f.eks. i ”Enningsdalen”, ser det ut til at frimenighetene var de dominerende religiøse organisasjoner utenom den offisielle kirke. I Enningsdalen forble både ytremisjon– og indremisjonsarbeidet meget svakt gjennom hele århundredet; dissenterne hadde tatt vekkelsens rolle.³⁷ 

Amundsen säger i samma artikel, under rubriken ”Et utblikk”: 

[…] At vekkelser og religiøse legmannsaktivitet i løpet av 1800–tallet efterhvert ble varig preget av dissenterkristendomens premisser, er derfor en viktig kulturell og ideologisk indikator på grunnleggende strukturendringer i Smaalenenes amt.³⁸ 

Andliga väckelsetider

I den senare delen av 1800–talet och in i början av 1900–talet berördes gränstrakterna av stora väckelser. I Sverige hade det i Stockholm uppstått en andlig väckelse bland höga militära officerare, den så kallade ”Högreståndsväckelsen”. Den hade pågått under senare delen av 1800– talet och nådde också kungahuset. Lord Radstock från England samlade den högre societeten till bibelsamtal och bön i sin privata loge på Grand Hotell i Stockholm.³⁹ Drottning Sophia hade berörts av denna väckelse. Prinsessan Eugenie, syster till kung Oscar II, hade tidigare kommit i kontakt med Rosenius och Fosterlandsstiftelsens arbete och detta hade en positiv inverkan på drottning Sophia, när hon senare mötte och samarbetade med prästen Gustaf Emanuel Beskow (1834–1899) i Blasieholmskyrkan i Stockholm. 

Vad är en väckelse?

Uttrycket och innehållet i ordet väckelse skulle man kunna formulera på följande sätt: 

”Väckelse, religiöst ”uppvaknande”, ett personligt trosgenombrott hos en människa som tidigare förhållit sig likgiltig eller reserverad till religiös tro. Väckelse i kristen mening är ett kännetecken för de s.k. väckelserörelserna, vilka ställer krav på en personlig omvändelse, byggd på insikten om människans egen brist och Guds verklighet.”⁴⁰ 

Väckelse som ett andligt fenomen är något oförklarligt och enastående i sitt slag. Det är när en hel bygd drabbas av en påtaglig gudomlig närvaro som gör att enskilda personer försonas med Gud, sig själva och sin omgivning. För vissa kan konsekvenserna bli en konfrontation med dem som inte accepterar samma tro. Bakom väckelsen ligger en ursprunglig, andlig verklighet, som lika lite psykologiskt kan förklaras som man psykologiskt kan förklara ondskans kalla vind, som för med sig våld och omänsklig dårskap. Domar Skafte skriver i presentationen av sin bok Väckelseprofiler i Fryksdalen på 1850–talet, där han lyfter fram den haugianska väckelserörelsens profiler: […] ”Väckelse hör samman med förebuden till en ny tid och ett nytt samhälle. Evangelium skall inte bara predikas, det skall omsättas i samhället! Inte bara ord utan handling. Väckelsen har sin givna uppgift i samhällsarbetet – ibland folk i hem och på arbetsplatser, inte bara i kyrkor och bönehus”.⁴¹ Denna framställning om väckelserörelsen är ett konkret exempel på vad en sådan rörelse kan betyda i en unionskris och i en katastrofal ockupationstid.