Förhandlingarna i Karlstad och fredsöverenskommelsen
Norska folket hade nu med eftertryck sagt sitt. Många argument från svenskt håll hade gått ut på att kräva en folkomröstning. När omröstningen var klar och det nästan hundraprocentiga jaet till att unionen skulle upplösas offentliggjordes, var det många i Sverige som blev överraskade. Man hade förväntat sig ett mer positivt resultat till en fortsatt union. Nu förstod de flesta vartåt det lutade.
GV rapporterade om urtima riksdagens samlingar och olika beslut och om Stortinget som i en omröstning, 104 röster mot 11, antagit regeringens proposition om unionens upplösning och som nu ville inleda direkta förhandlingar med Sverige. Samtidigt skulle de också meddela Sverige resultatet av folkomröstningen om unionens upplösning.156
I Norge uppmanas alla till lugn och besinning. Inga provokationer eller utfall mot svenskarna borde ske. Man inväntade nu den avgörande förhandlingsgången.
Förhandlingsdelegationerna
Ländernas politiska ledning hade varit samlad under lång tid, för att komma överens om vilka villkor man skulle ställa vid förhandlingarna.
GV den 31 augusti.
[…] Båda länderna ha nu utsett ombud för underhandlingar om villkoren för unionens upplösning. Sverige representeras af statsminister Lundeberg, utrikesminister greve Wachtmeister, statsråden Hammarskjöld och Staaf. Norges representanter är ministrarna Michelsen och Løvland, Stortingspresidenten Berner och f. Statsrådet Benjamin Vogt. Ombuden hålla sitt första sammanträde i dag, torsdag i Karlstad.
Unionsupplösningen skildras den 17 maj 2005 i en artikel i Dagens Nyheter av Ola Larsmo, i samband med att det var 100 år sedan unionsupplösningen. Under rubriken När brödrafolken nästan drog i krig hämtar vi följande kronologiska sammanställning av händelseförloppet ”Unionsupplösningens år” 1905:
7–8 februari. Förhandlingar om konsulatfrågan bryter samman. 11 mars. Ny norsk regering under den liberale Michelsens ledning.
13 april. Sveriges konservative statsminister Boström, som är mycket impopulär i Norge, avgår. En expeditionsministär bildas under J.O. Ramstedt, även han konservativ.
27 maj. Oscar II vägrar skriva under den norska lagen om egna konsulat. Norska regeringen avgår.
7 juni. Stortingets och Michelsens ”kupp”. Kungen avsätts av Stortinget, då han inte kunnat bilda ny regering, vilket bl.a. Aftonbladet beskriver som ”Revolutionen i Norge”. Stortinget betraktar unionen som formellt upplöst.
27 juni. Svenska Riksdagen förklarar att unionen inte alls upplösts, eftersom det hela inte skett enligt regelboken. Ett ”särskilt utskott” bildas med 12 ledamöter från vardera kammaren. Det visar sig att 22 av dem anser att unionen bör upplösas, men först om två krav uppfyllts: en norsk folkomröstning och vissa mer eller mindre symboliska eftergifter från norsk sida. Man anslår dessutom 100 miljoner extra i ”krigskreditiv”.
2 augusti. Ny svensk samlingsregering under Christian Lundeberg (konservativ).
7 augusti. Svenska män som fullgjort sin värnplikt behålls kvar i tjänst.
13 augusti. Folkomröstning i Norge, ca 360 000 deltar. Endast 184 röstar för att unionen skall bestå.
- augusti. Ytterligare svenska trupper med totalt 50 000 man rycker in. Sammanlagt finns nu 70 000 – 80 000 svenska män ”i vapen”.
- augusti. Karlstadskonferensen inleds.
7–13 september. Uppehåll i förhandlingarna. Läget tolkas som
”instabilt”. Delar av svenska flottan sänds till Strömstad.
13–18 september. Norge mobiliserar.
23 september. Karlstadskonferensen avslutad. (Den innebar att unionen skulle upplösas och bl.a. att en neutral zon upprättas).
9 oktober. Stortinget godkänner överenskommelsen. Delar av vänstern kritisk.
13 oktober. Svenska Riksdagen röstar och godkänner överenskommelsen. Delar av högern kritisk.
26 oktober. Oscar II avsäger sig den norska kronan och unionen är formellt upplöst.
Här kan vi få en överblick av de olika turerna i fredsförhandlingarna. Det var särskilt på ett område i förhandlingarna där man hade svårast att nå en överenskommelse. Det gällde Sveriges krav på att det skulle inrättas en neutral zon på båda sidor om gränsen, vilket innebar att de gränsbefästningar, som norrmännen byggt upp, främst för att stå rustade vid ett angrepp från Öst, skulle tas bort. Det gällde befästningarna i Urskog, Ørje, Kongsvinger och Fredriksten. Norrmännen var ganska irriterade över att svenskarna ställde krav vid förhandlingarna och avbröt dessa den 7 september.157
Det hela slutade dock lyckligt. Man nådde en kompromiss, som innebar att Kongsvinger och Fredriksten skulle få vara kvar, något förändrade, men gränsbefästningarna i Urskog och Ørje skulle tas bort. Norrmännen gick också med på att den neutrala zonen på båda sidor om gränsen skulle upprättas.
Fredsuppgörelsen
Många menar att vid vissa tillfällen under fredsförhandlingarna i Karlstad läget var så spänt, att det krig man befarat skulle bryta ut. Styrkorna stod fullt rustade på båda sidor och osäkerheten var stor. Men så vände allt. Man återupptog förhandlingarna och den 23 september nådde man en överenskommelse om fred mellan broderfolken.158
Fredsöverenskommelsen utlöste en stor tacksamhet på båda sidor om Kölen. Man var tacksam till kung Oscar för hans sätt att trots en personlig prestigeförlust ändå stå fast vid att ingen väpnad konflikt mellan Norge och Sverige skulle påbörjas, utan att allt skulle lösas på samförståndets väg. Det gäller också de båda ländernas förhandlare. Med sans och balans förde de sakta men säkert hela denna stora, känsliga och betydelsefulla sak i hamn. Stora grupper i de båda länderna ville ingenting hellre än att freden och gemenskapen länderna emellan skulle bestå. Det gällde inte minst som vi sett väckelserörelsens folk.
De utsedda förhandlarna hade nu gjort sitt och sedan gällde det för de båda ländernas politiska ledning att godkänna densamma. Så skedde också i Stortinget den 9 oktober och i Sveriges Riksdag den 23 oktober. Den 26 oktober avsäger sig Oscar II den norska kronan och unionen är formellt upplöst.
GV den 19 oktober.
Unionens slut.
Urtima riksdag hölls igår. Detta värv var då fullbordat: Karlstadsförslagen var antagna, riksakten upphävd, svenska flaggan fri från unionsmärket.
Unionen är alltså slut! Kungl. M:t har medgivits att erkänna Norge såsom självständigt rike. Karlstadskonferensens beslut godkändes av Andra kammaren utan debatt. Man hade kommit överens om att tiga. I Första kammaren hade fyra talare ordet, varav ett par gjorde en överblick på unionsfrågans utveckling och uttalade sig skarpt mot Norges handlingssätt.
På samma sätt gick det vid riksaktens upphävande. Endast i Första kammaren togs till orda, nämligen av friherre Klingsbor, professor Fahlbeck och generaldirektör Wieselgren. Den förstnämnde gav uttryck åt sin övertygelse, att det var Sveriges olycka, som idag beseglades. Herr Fahlbeck trodde att det skedda varit oundvikligt förr eller senare och att det skulle visa sig medföra fördelar för Sverige. Den siste talaren trodde, att de allra flesta med djupt vemod bevittnade riksaktens upphävande. Men den kommer nog, sade han, där även Norge nödgas erkänna, att unionstiden varit en synnerligen lycklig tid i Norges historia.
[…] Innan Riksdagen skiljdes hade den dock beviljat understöd åt värnpliktige, för extra tjänstgöring vid hären och flottan kvarhållna familjeförsörjares hushåll, med 75 öre per dag för extra tjänstgöring i sommar.
Kungen avslöt Riksdagen med följande tal:
[…] Gode herrar och svenske män! Det är i ett betydelsefullt ögonblick, som Jag nu höjer min röst i denna rikssal.
Den år 1814 stiftade föreningen mellan den Skandinaviska halvöns båda under föregående århundraden söndrade folk är bruten och Sveriges Riksdag har genom sitt, den 16 denna månad fattade beslut godkänt mitt förslag om dess upplösning.
I sanning icke utan djup smärta ser jag den forna skilsmässan mellan dessa tvenne stambesläktade folk återinträda, samt de olägenheter och faror, vilka under nära sekelgammalt förbund tycktes vara för alltid avlägsnade, möjligen ånyo väcka till liv.
Jag vill dock ej undertrycka den förhoppning, att oaktat den politiska föreningen tyvärr icke längre består, en varaktig fred mellan Sveriges och Norges folk likväl måtte kunna bevaras för framtiden till bägges trygghet och lycka, och jag är förvissad, att en god grund härtill blivit lagd genom de överenskommelser med Norge vilket I nu på mitt förslag har godkänt.
I denna stund må jag icke utan djup rörelse högt uttala mitt varma och innerliga tack för all den trohet, all den tillgivenhet, som Sveriges ädla folk bevisat mig under den för mig så smärtsamma prövande tid, som förflutit sedan den 7:e juni detta år. Minnet härav skall jag icke blott allt intill min levnads sista stund i hjärtat bevara, utan det skall evigt ständigt mana mig att använda de krafter, vilka ännu i min höga ålder kunna återstå mig, till det lands och det folks bästa, som bevisat mig en sådan trohet och kärlek.
Glädjen över fredsöverenskommelsen i Norge
I Norge blev glädjen stor över den fredliga uppgörelsen. Även här hyllade man kungen för hans positiva inställning till en fredlig lösning och man prisade sina förhandlare, med statsminister Michelsen i spetsen, för deras mod och visad styrka. I gränstrakterna mellan Norge och Sverige – Østfold, Värmland, Dalsland och Bohuslän, där väckelserörelsen mobiliserat i bön maj/juni detta dramatiska år och där banden mellan folken var mycket starka – blev naturligtvis den fredliga utgången av unionskrisen utomordentligt glädjande.
Jag väljer här några citat av Olaf Forstrøm från boken Fredrikshald i 250 år, 1665–1915, där han beskriver i kapitlet ”AARET 1905”, om händelserna omkring den bittra kampen, de hårda förhandlingarna och om till sist den fredliga utgången:
Aaret 1905 ligger endda tæt op til erindringen, detta vidundelige aar med de store begivenheter, som fulggte slag i slag, med de sterke følelser, som gjennembævet vort sind, dirrende harme over krenket ret, beslutsomt mod til at ta avgjørelsens risiko –, hos de ældre med en understrøm av vemod over, at baandene maatte briste – spændning og haab i vekslende bølgegang, glød og begeistring, glæde over det, der blev vundet, og hos mange i glæden et islæt av skuffelse over det, der maatte opgis.159
Så fortsätter Olaf Forstrøm med att beskriva de två månadernas spända situation. Den hårda tonen i en del svenskars utfall, om krigshot och allehanda ryktesspridning, om oro och spänningar ibland, inte minst gränsfolket, med nya truppsammandragningar och inkallelser och fortsatte:
Det gik to lange sommarmaaneder. Maalbevisst og rolig arbeidet den norske regjering og nationens tillidsmænd, medens i Sverige chauvinismens bølger gik stadig høiere. Men den paagaaende politik derinde maatte dog bøie noget av; der var vink ute fra Europa, som ikke var til at mistyde, og den urtima Riksdagen opstillet sine ”vilkaar” for Sveriges godkjendelse av unionsopløsningen, først og fremst at det norske folk gjennom en alminderlig avstemning skulde uttale sig for opløsningen. Og svaret kom den 13 august, et samstemmig folkeønske fra landsende til anden. Enhver, som har hat den lykke at opleve den høitidsstund, vil vel gjemme den som et av sitt livs herligeste minder.160
Forstrøm skriver också om folkavstemningen i Halden:
1659 hade svart ja. 1 stemme var nei. Det var svaret fra grænsebyen, hvor det var saa mangfoldige svenskfødte indvaanere. De følte sig som nordmænd hver og en, de gjorde vor sak til sin, og de mange spaadomme om et upaalidelig sindelag hos dem blev gjort grundig til skamme. Det er ogsaa et av de mange storslagne træk i dette merkelige aar; det soner for og lar en glemme meget av den hadskhet og ilterhet, som en stor del av deres landsmænd øste ut over os.161
Om fredsförhandlingarna i Karlstad fortsätter Forstrøm:
Det var en lang dag, denne 16 september, avgjørelsens dag, da de norske underhandlere kjæmpet time for time for sit lands dyreste intresser og for fredens bevarelse. Hvem glemmer vel den sene kveldstime, da budskapet kom fra Karlstad om at forhandlingerne har naadd frem til et trin, som gir løfte om at det skal lykkes at naa til en overenskomst.162
En uke efter var denne fuldførdt. Det var grænsefæstningene, hvorom uenigheten hadde staat. At nedlægge de nye verker kunde man gaa med paa, men om de svenske ikke hadde bøiet av fra kravet om demoleringen av Kongsvinger og Fredrikstens gamle fæstninger, da hadde krigen været viss. Nu derimot hadde vi naadd vort maal, unionens opløsning, paa
fredelig vis.163
Väckelserörelsens glädje och tacksamhet
GV den 26 oktober. Samuel A. Johansson164
Efter unionsupplösningen.
Den kris, unionsbrytningen förorsakat, torde nu vara överstånden. Stortinget i Norge har godkänt Karlstadsöverenskommelsen. Urtiman i Stockholm har gjort detsamma, samt därjämte för Sveriges vidkommande upphävt riksakten och givit kungl. m:t rättighet att godkänna unionsupplösningen på de i Karlstad överenskomna villkoren.
Detta mål har icke vunnits utan fruktan, allvarlig besinning och beräknande av kostnaden samt mycket oro och bekymmer. Hotande mörka moln, laddade av krigets åskor och dess fasor, har hängt över brödrafolken, färdiga att urladda sitt hemska innehåll. Men, o vilken underbar nåd! Det har upplösts och skingrats. Utan en droppe blod.
Unionsupplösningen har skett, utan att en enda droppe blod behövt flyta. Är det inte underbart, att lidelserna å ömse håll så kunnat dämpas. I mina ögon är detta något så stort, att historien förut icke har ett enda exempel på något dylikt. Ja, det är en skymt av den tingens ordning, kristendomen vill befrämja och som Paulus framhåller, då han säger: ”Låt dig icke övervunnen varda av det onda, utan övervinn det onda med det goda”.165
Historiens vanliga gång har i dylika fall alltid varit att övervinna det onda med ont. Den materiella och fysiska makten, behärskad av girighetens, maktlystnadens och hämndens lidelser, har alltid tillgripits. Men den moraliska och kristliga förståndsmaktens användande har bedöms såsom feghet och eftergift. Nej, våldet har används och den har prisats, som varit starkast och skickligast att tvinga den svagare till underkastelse.
Sådant kallar man sedan seger och mången gång har det orättvisaste våld, på grund av sin övermakt dömts såsom rätt. En sådan seger, om den än kan för tillfället krossa och tillintetgöra materiella och fysiska krafter, så kan den dock icke vinna hjärtan och övertygelse för den sak, som vunnits, utan har blott gjutit olja på hämndens lidelser, vilket vid lägligt tillfälle utbrutit i ännu förfärligare krigslåga.
För brödrafolken det bästa.
Om än icke full sympati genom Karlstadsöverenskommelsen vunnits mellan brödrafolken, så måste man dock erkänna, att det mål de delegerade där kommo till, var under nuvarande förhållanden det förståndigaste och för brödrafolken det bästa, som stod att vinna. När berusningen genom falsk ärekänsla gått över, så att man kan se saken i oförvillat ljus, så torde man både från svensk och norsk synpunkt glädjas över att utgången blev sådan den blev.
Kungens förtjänst.
Förtjänsten av det vunna resultatet tillkommer, från mänsklig synpunkt sett, i första hand vår gamla fredsälskande konung. Han har gått i spetsen för fredens bevarande till den grad att han offrat en ärftlig krona, vilken man genom brott mot lag och trohetsed ville fråntaga honom. Norska Stortingets handlingssätt kunde av konungen och det svenska folket icke gärna bedömas annorlunda än såsom en krigsförklaring. Men konungen satte sig över den retande utmaningen som låg i 7:e juni-beslutet. Han insåg, att kriget skadade de folkens väl, som han gjort till sin uppgift att befordra. Därför valde han den fredliga underhandlingens väg. Av det opartiska sunda förståndet har han därför vunnit rättvist erkännande.
Beslut att tacka Gud för.
Till den goda utgången bidrog ock första urtima riksdagens beslut, vilket även ville fredens bevarande. Detta beslut var tillkommet efter jämkningar från de olika partierna, men icke dess mindre var det ett beslut, för vilket man har orsak att tacka Gud.
Tacksamhet till fredsförhandlarna.
Så kommer Karlstadsöverenskommelsen. Vi måste vara tacksamma mot de män – ja, de äro heder värde – vilka från svensk sida var utsedda till delegerade; ty med förstånd, kraft, allvar och fasthet har de utfört sin sak, varigenom det bästa resultat, som kunde erhållas, har vunnits. Den sista urtiman godkände därför enhälligt Karlstadsbeslutet – och där står vi nu.
Huru lyckligt har inte allt, trots det krigiska läget avlöpt?
Äran tillkommer Gud.
Största och förnämsta äran härför tillkommer dock Gud. Utan hans inflytande och ledning hadde resultatet nog blivit annorlunda. Ja, det närvarande fredsläget bevisar, att Gud hör bön. Nog har de troende, vilka haft söner som varit värnpliktiga och alla troende bland de värnpliktige själva av hela sitt hjärta bett Gud, att han måtte förskona oss från krigets fasor, på samma gång de erkänt att båda folken genom rådande synd och dårskap gjort sig förtjänta av Herrens tuktan.
Svärdet synes ju redan utdraget ur skidan och man stod färdig att slå till. Men den bönhörande Guden har denna gång låtit det stickas åter i skidan; ja, Han har ännu skonat brödrafolken från att bliva varandras tuktoris. Han har lett vår konungs hjärta, de lagstiftande myndigheternas hjärtan och de delegerades i Karlstad hjärtan, så att freden blev rådande. Har vi då icke orsak till att gemensamt och högljutt tacka Gud?
Utgången märklig.
Såsom jag förut sagt, är i mitt tycke utgången av den svåra krisen så märklig och så olik vad hittills varit vanligt att endast Gud måste ha äran därför. Det bevisar Guds stora nåd och långmodighet; men det bevisar ock, att det finnes bättre vägar att vinna nationalära än genom krig. Denna bättre väg är, att ”Övervinna det onda med det goda” – Icke blott individer emellan, utan även mellan stater. Vilket steg i rätt riktning vore alltså icke det, om staterna på allvar ville beträda denna väg. Därigenom vunnes en verklig ära, ehuru icke färgad i blod.166
Om min betydelselösa persons röst bleve hörd, så ville jag uppmana alla troende inom brödrafolken att avskilja en gemensam dag för att dels tacka Gud för freden, dels bekänna sina och sitt folks synder, dels bedja om en allmän väckelse- och nådesvind, vars frukt bleve icke blott mångas omvändelse till Herren, utan ock att kärlek, gott samförstånd och fred måtte för framtiden bliva rådande.
Fortsätta att be i tro och tålamod.
Men kan jag icke hoppas något så stort som en gemensam tackelse, bot och böndag, så vågar jag dock bedja, att alla de som är med i denna sak äro i anden eniga, må var på sin ort i sina hem tacka Gud för freden, bekänna synd och bedja om Guds Andes utgjutelse över vårt folk. Må vi icke heller försumma att bedja Gud för vår konung, vår regering och vår lagstiftning, att han må leda dem så att hans vilja sker till det helas väl.
Detta är i huvudsak det enda sätt, genom vilket de flesta troende kunna delta i den politiska ledningen. Men må vi icke ringakta detta sätt utan framhärda däri i tro och tålamod i den vissheten, att Gud vänder folks tankar samt leder furstars och människors hjärtan såsom vattenbäckar. I evighetens ljus skall det en gång helt uppenbaras att sådan bön icke varit förgäves.167
Märk den markerade gränslinjen.
Väckelserörelsens folk i gränstrakterna hade även på den svenska sidan levt med i våndan och spänningen om krigshot med ödesdigra konsekvenser. När nu fredsförhandlingarna var över och den fredliga samexistensen skulle fortsätta blev glädjen och tacksamheten stor.
Arvid Johanson skriver under rubriken Hjertenes union:
Så ble også gledesscener etter seiren i folkeavstemningen […] Men det kanskje fineste uttrykk for frihetsgleden finner vi like utenfor felleskommunens grenser – i Bjørkebekk. Tollstasjonsbestyrer Bjerkebæk ble så overveldet over den gunstige utgang på striden, att han tok initiativ til en felles norsk-svensk gudstjenste rundt grensesteinen mellom Aremark og Nössemark. Nær tusen mennesker fra begge sider samlet seg i felles takksigelse over at Norge og Sverige hadde løst sine stridigheter i fred og fordraglighet. Dette er kanskje det fineste uttrykk for erfaringene fra 1905, miraklenes år. Hjertenes union mellom svensker og nordmenn besto selv om den politiske union mellom landene ble oppløst.168
Miraklenes år og Hjertenes union – Bättre kan det inte uttryckas
Sognepresten Einar Diesen skildrar denna händelse i Aremark og Øymark en Prestgjedesbeskrivelse fra 1909 om takkefesten i Bjørkebekk, bara några kilometer från Nössemark och gränsen mot Sverige:
I Bjørkebekk var det tullbetjenten Ole S. Bjerkebæk som kom med forslaget om at aremarkinger och nössemarkinger skulle møtes på grensen med flagg og musikk. Etter gudstjensten i Holmgill kirke 5 november samlet aremarkingerne seg ved Bjørkebekks misjonshus og gikk i tog till grensen med Strømsfoss hornorkester i spissen. Her møtte nøssemarkingerne opp med musik, men uten flagg. De hadde ikke rukket å skaffe flagg uten unionmerket og ville ikke bruke det gamle. Mellom 600 og 700 mennesker var med på denne markeringen.169
Diesen nämner om att från vissa håll på den svenska sidan hade det förts en ihärdig agitation mot detta gränsmöte, men utan resultat, då det var fler svenskar än norrmän som deltog, och fortsätter:
[…] Efter 2 vers av Vor Gud han er saa fast en borg, var sunget, idet norske og svenske musikkorps spilte til hvert sit vers, holdt først en nordmand, saa en svenske først en kort Bøn, hvorpaa sogneprest Diesen holdt en tale, hvori han bl.a. nævnte, at om end unionens baand hadde bristet og maatte briste, og vi nu stod overfor hverandre som to av hverandre helt uavhængige nationer, saa hadde vi endda saa mange aandelige goder fælles, at vi nok med god vilje i fremtiden ogsaa kunde møtes i enighet og god forstaaelse. Derpaa talte fra svensk side kolportør Andreasson, hvorpaa forsamlingen sang de to siste vers av Vor Gud er saa fast en borg. Dermed var den enkle høitidlighet slut. Møtet var begunstiget av gott veir, og der hersket den hele tid en stilhet over den store forsamlingen, som om den var i kirken. Derpaa drog hele flokken, svenske og norske, til Bjerkebæk bedehus, hvor der ogsaa holtes taler og beværtedes med kaffe og hvetebrød.
Det hölls också ”takkefester” på andra håll i Norge och efter gränsen, som t.ex. vid Sandtorpmoens Bedehus i Øymark och på gården Mosviken vid Stora Le. I Halden samlades man till en gemensam takkefest för freden söndag den 22 oktober. Det kan vi läsa om Tistedals Baptistmenighet i 100 år:
I forbindelsen med unionsoppløsningen 1905 var det overhengende fare for krig mellom Sverige og Norge. I grensetraktene var spenningen særlig stor. Tropper ble dratt sammen, og Fredriksten ble satt i full krigsberedskap. På Veden ble det anlagt et stort kanonbatteri. – Det var derfor stor glede og lettelse da problemene ble løst på fredelig vis. Vi må husk på at mange av menighetens medlemmer var av svensk hærkomst, og likeledes hadde menigheten fått flere av sine forstandere fra Sverige. Søndag den 22 oktober 1905 holdt derfor menighetene i Halden og Tistedal en felles takkefest for freden i Norden.170
Sammanfattning
Samuel A. Johansson utrycker i Göteborgs Veckotidning den 26 oktober sin tillfredställelse, glädje och tacksamhet över fredsöverenskommelsen, över kung Oscar och över förhandlingsdelegationerna på båda sidor, och där han också vill ge äran åt Gud. Johansson påpekar det viktiga med bön, och ”att detta är i huvudsak det enda sätt, genom vilket de flesta troende kunna delta i den politiska ledningen, men må vi inte ringakta detta sätt”.
När jag närmare har studerat dessa andliga ledares betydelsefulla insatser för fred och frihet, där hela deras personlighet och sätt att agera återspeglar en enastående karaktär och styrka med genomtänkta och vidsynta inlägg, har jag förstått att insatsen i bön och förbön har kombinerats med en stor arbetsinsats och ett omfattande engagemang. Man har bildat opinion, varit delaktig i kraftfulla manifestationer och inte minst bidragit med djupa och inträngande argument för freden och rättfärdigheten.
Mobiliseringen i bön var naturligtvis den viktigaste. Men den gedigna bakgrunden, det stora nätverket i den andliga rörelse, som vid denna tid gick så på djupet hos enskilda människor, och över stora delar av både Norge och Sverige satte viktiga spår i hem, samhälle och i det vardagliga språket och gestaltade en positiv frihetslängtan i hela Norden.
Det är inte lika lätt att konkret sätta fingret på vad bön kan betyda i en så djup och varaktig konflikt mellan två folk, med en så avgörande betydelse, storpolitiskt och för enskilda människor i de båda länderna.
En viktig del om bön, menade väckelsens företrädare, var att man själv förändrades när man bad för någon eller något och på så sätt fick en förändrad attityd, som kunde minska aversion och aggressivitet till förmån för en bredare förståelse för helheten. Bönen bildade en positiv gemenskapsatmosfär i alla dessa små eller stora samlingar, som skalade bort ett ytligt synsätt, till förmån för en djupare form av eftertanke som gav en lyftning åt större sammanhang och vidare perspektiv.
Bön blir då inte i första hand en bön om ett direkt Gudsingripande, som ibland kan ha sin utgångspunkt i ett egoistiskt sätt att tänka, där båda sidor i en konflikt gärna vill ha Gud på sin sida. I stället blir bönen något som öppnar ögonen för vad som är ”det helas väl”. Enbart själviska motiv driver ofta till hårda, kortsiktiga lösningar.
Det är en bön om hjälp att ”möta det onda med det goda”, som inte innebär att undvika konflikter, eller att resignera inför det svåra, utan som kan ge sans och balans, för att undvika att kantra över i argument till att fatta kortsiktiga beslut, som kunde få ödesdigra och bestående negativa konsekvenser för alla inblandade. En maktfull seger öppnar inte för en framtida försoning, utan bäddar för hämnd.
Väckelserörelsen som begrepp kan förklaras med att den är en folkligt förankrad andlig rörelse, som går som en ström av liv genom alla kyrkor, samfund, städer och byar. Den bygger enbart på ett mer personligt ställningstagande till Kristus, som kan ta sig olika uttrycksformer men som kännetecknas av det gemensamma man har i tron på Kristus.
Försök har i alla tider gjorts att beskriva denna rörelse utifrån sin ”egen kyrka” och att fånga in den, eller utestänga den, från den egna fållan, med resultatet att den djupast liggande innebörden har fördunklats till förmån för olika kyrkosystem och kraftfulla ledares idéer.
Hela denna framställning ”Frid på jorden – Fred i Norden” lyfter fram en rörelse med personer som visar på en djärvhet och en företagsamhet, som inger respekt. Den avslöjar tomheten i de allt för generaliserande omdömena om att kristen tro skulle passivisera, skapa strid och beskära människans frihet.
Väckelserörelsen lyfter i stället fram en positiv livssyn, som bygger på en folkets gemenskap över alla nations- och samfundsgränser. Tron blir då absolut inte en privatsak utan en kraft som kan påverka politiska skeenden, och kan vara en styrka i det offentliga rummet. Martin Luther King, Moder Theresa och Desmond Tutu är i vår tid bra exempel på detta. Man kan också se händelseförloppet som ett exempel på konfliktlösning.
Drottning Sophia var genom sin personlighet och klart kristna bekännelse en av väckelserörelsens framstående representanter. Hennes karaktär och sätt att förmedla eftertanke och klokskap, kombinerad med en varm omtanke och ett brinnande socialt engagemang, gjorde hennes insatser mycket betydelsefulla och var vägledande.
En del påståenden och frågeställningar om varför man från vetenskapligt håll i sina beskrivningar kommenterar väckelserörelsen med ”mindre” bokstäver, och ofta hänvisar till kyrkans och frikyrkans ”egna” historia, kan kanske beror på dels att ämnet är svårt att greppa och att formulera, dels att det inte anses politiskt korrekt. Det är viktigt för mig att det jag skrivit ska ses som en komplettering till det mycket stora och innehållsrika material som har framställts omkring unionskrisåret 1905, i samband med att det 2005 var 100 år efter unionsupplösningen. Och att belysa denna historiskt så uppseendeväckande fredsuppgörelse utifrån ett perspektiv som hittills inte haft en så framträdande plats.